Fågelskådning i Serengeti, Ngorongoro, Lake Natron och de norra sjöarna

Tanzania är känt för sin stora mångfald av fåglar. Enligt olika källor finns det nästan 11 000 arter i världen, och enbart i Tanzania finns omkring 1 100 arter – 10 % av världens fågelmångfald. Landet är ett av Afrikas starka resmål för fågelskådning.

Den som utforskar Tanzania gör klokt i att börja med de mest besökta nationalparkerna i den norra delen av landet, nära staden Arusha, Tanzanias turistcentrum. Här finns den bästa infrastrukturen och de mest etablerade reseplanerna, de bekvämaste hotellen och det största antalet registrerade observationer, helt enkelt eftersom många resenärer rör sig här – även fågelintresserade. Ser man på de 10 främsta platserna för fågelskådning i Tanzania visar det sig att de flesta är nationalparker och reservat i norra Tanzania, med 500–600 registrerade arter på varje plats.

Serengeti nationalpark

Serengeti är centrum för de skyddade naturområdena i Östafrika. Parken breder ut sig över de öppna slätterna på den centrala platån mellan Afrikas största sjö, Victoriasjön, och Great Rift Valley. Från väst till öst korsas slätterna av stora floder: Mbalageti, den förgrenade Grumeti och längst i norr Mara. Här äger den välkända stora migrationen rum – den cirkulära vandringen med miljontals antiloper och zebror över landskapet.

En noggrann observatör kan hitta 600–700 fågelarter här. Ingen annanstans i Tanzania, eller i grannlandet Kenya, möter man lika många arter på en och samma plats. Det enda område i Afrika som kan mäta sig med Serengeti är Queen Elizabeth nationalpark i Uganda. Serengetis fördel är samtidigt att parken omges av andra artrika naturområden, vilket ger ännu fler möjligheter till fågelskådning.

Här kan man se flera dussin rovfågelarter, bland annat afrikansk fiskörn (Haliaeetus vocifer). Den jagar fisk, ibisar, storkar, flamingor och andra vattenfåglar, men även unga varaner och krokodiler. Man kan också möta stridsörn (Polemaetus bellicosus), som tar harar, klippgrävlingar, apor, schakaler samt unga eller mindre antiloper – sammanlagt över 90 däggdjursarter. Serengeti hyser dessutom strutsar, turakor, go-away-birds, hägrar och nattskärror, papegojor och dvärgpapegojor, oxhackare, nektarfåglar och många andra fåglar. Flera arter har tyvärr klassats som hotade.

Ungefär en fjärdedel av alla arter är flyttfåglar som kommer hit från andra delar av världen. För fågelskådare kan det därför bli möten med välbekanta arter. Bland de arter i Serengeti som också är kända i Europa hör småsnäppa (Calidris minuta) och vit stork (Ciconia ciconia), som kommer till Afrika under de månader som räknas som kalla i Europa.

Kanske var det just den vita storkens långa flyttväg som gav upphov till folksägnerna om storkar som kommer med barn från en avlägsen plats. Under den tid då slaveriet var utbrett fick afrikanska slavars barn höra att vita barn bars hit av storkar, medan svarta barn kom ur vråkarnas ägg. Mänskliga fördomar är tyvärr ett gammalt fenomen. Samtidigt visar sådana berättelser att människor tidigt var medvetna om att fåglar i allmänhet flyttar mellan kontinenter. Storkarna bidrog särskilt till den insikten. År 1822 hittades en stork i Tyskland med en 75 cm lång afrikansk pil fast i halsen. På tyska finns till och med ett särskilt ord för sådana storkar: pfeilstorch. Totalt har omkring 25 fall dokumenterats i Europa där storkar hittats genomborrade av pilar.

Andra välkända och vanliga flyttfåglar i Serengeti är blåkråka (Coracias garrulus), som kommer från Europa och sydvästra Asien, samt ladusvala (Hirundo rustica) och tornseglare (Apus apus), som flyger ned från Eurasien. Många intresseras också av Afrikas egna arter: flikstare (Creatophora cinerea), hjälmpärlhöna (Numida meleagris), maraboustork (Leptoptilos crumenifer), dvärgflamingo (Phoeniconaias minor), afrikansk gapnäbbsstork (Anastomus lamelligerus) och många andra fåglar som hör hemma i dessa bördiga landskap.

Serengeti har inga lokala endemer, men vissa arter som betraktas som endemiska för Tanzania kan ses här. Dit hör gråbröstad frankolin (Pternistis rufopictus), tanzanisk rödnäbbad toko (Tockus ruahae), vitstjärtad cistikola (Cisticola anderseni)Den här arten, tillsammans med Cisticola bakerorum, beskrevs av forskare först 2021, även om exemplar hade hittats redan på 1960-talet i Kilombero River-floodplain i Tanzania. Museiexemplar förvarades i samlingar, men ingen försökte klassificera dem på grund av deras särskilda fjäderdräktsfärg. Fåglarna föredrar översvämmade vassområden, och deras endemiska område är Kilombero-träsken i Morogoro i centrala Tanzania. Samtidigt finns en registrering från Serengeti som bekräftar fynd av arten i norra Tanzania. Vi rekommenderar att uppgiften behandlas med försiktighet och att man vid besök i Serengeti är särskilt noggrann vid artbestämning av de många cistikolaarterna. En bekräftad utvidgning av vitstjärtad cistikolas utbredningsområde skulle vara viktig information för ornitologin., kilimanjaroglasögonfågel (Zosterops eurycricotus), rödstjärtad vävare (Histurgops ruficaudus), tanzaniamaskvävare (Ploceus reichardi) och svartkindad dvärgpapegoja (Agapornis personatus). Representanter för vissa av dessa arter ses ibland i grannländer nära gränserna, men ornitologiskt räknas de som endemiska för Tanzania.

Väster om Serengeti ligger Afrikas största sjö, Victoriasjön, som också lockar fåglar från andra delar av kontinenten. Den västra stranden är särskilt intressant att utforska, bland annat Minziro Forest Reserve. Platser längs Victoriasjöns södra strand lämpar sig också väl för fågelskådning, liksom öar som Rubondo, Saanane och andra. Dessutom finns områden med direkt ornitologisk koppling till Serengeti, däribland minst 3 vikar på Victoriasjöns östra kust. Områdena är värda ett besök för den som vill se vattenfåglar. Vassbälten och stora vattenytor, som är ovanliga på Serengetis slätter, är viktiga för dessa fåglar och finns i stor omfattning längs sjöns stränder.

Ngorongoro Conservation Area

Det särskilda skyddsområdet Ngorongoro Conservation Area gränsar till Serengeti i öster. Här har 8 vulkaner format en platå med kratrar. Inom området finns 4 toppar som reser sig över 3 000 m över havet, liksom våtmarker som lockar fåglar och andra djur. Det mest kända vattnet här är kratersjön Magadi (Makati) på 1 700 m över havet. Sjön hyser flamingor. På botten av Ngorongorokratern finns ett mycket rikt djurliv: området anses ha Afrikas högsta täthet av rovdjur bland däggdjuren, och den lokala lejonpopulationen är särskilt stor.

Mer än 500 fågelarter kan ses i Ngorongoro. Vattenfåglar, framför allt dvärgflamingor, håller till vid områdets sjöar och våtmarker. Sjöarna lockar också kapänder (Anas capensis) och kopparänder (Oxyura maccoa), som blir allt ovanligare i Östafrika. Det gäller kratersjön, Empakai samt sjöarna Ndutu (Lagaja) och Masek. Här kan man även se flera hägerarter samt afrikansk rall (Rallus caerulescens) och skäggtärna (Chlidonias hybrida), som är mer ovanliga i regionen.

Kohägrar (Bubulcus ibis) ses här i stora antal. Fåglarna anses plocka fästingar från boskap och driva bort flugor, vilket bidrar till att minska sjukdomar i hjordar av växtätare. Därför uppskattas kohägrar av människor på alla 5 bebodda kontinenter. Intressant nog använder Tanzanias Maasai dessa fåglar som ett tecken på att det är dags att lämna en boplats och flytta vidare. När de ser en stor koncentration av hägrar tolkar de det som att torka är på väg, och då är det tid att montera ned bostäderna och driva boskapen till bördigare marker.

Ngorongoros lågvuxna grässlätter anses vara en viktig livsmiljö för alla 7 gamarter som lever i Östafrika. Det är vitryggig gam (Gyps africanus), kappgam (Necrosyrtes monachus), örongam eller nubisk gam (Torgos tracheliotos), vithuvad gam (Trigonoceps occipitalis), smutsgam, även känd som faraos höna (Neophron percnopterus), lammgam (Gypaetus barbatus) och palmgam (Gypohierax angolensis). Tyvärr är alla utom de 2 sistnämnda klassade som hotade, och några befinner sig i ett kritiskt läge. Utöver gamarna lever många andra rovfåglar i detta djurrika område.

Vissa betraktar kapkråka (Corvus capensis) och brunryggig hackspett (Dendropicos obsoletus crateri) som områdets mest intressanta fågelarter. Populationerna av båda arterna räknas som unika för Tanzania och är koncentrerade till kraterhöglandet.

Gruppen av arter som är endemiska för Tanzania i Ngorongoro överlappar med endemer från det närliggande Serengeti. Dit hör gråbröstad frankolin (Pternistis rufopictus), tanzanisk rödnäbbad toko (Tockus ruahae), kilimanjaroglasögonfågel (Zosterops eurycricotus), svartkindad dvärgpapegoja (Agapornis personatus) och rödstjärtad vävare (Histurgops ruficaudus). Alla dessa arter kan ses inne i Ngorongorokratern.

En art som är ovanlig för Ngorongoro är gråtofsad hjälmtörnskata (Prionops poliolophus), men observationer förekommer sällan och har inte uppdaterats på länge. Forskarsamhället menar att hjälmtörnskatorna, som hör hemma i Tanzania och Kenya, kan ha flyttat till ett närliggande område, Maswa Game Reserve. Det gränsar till Serengeti och Ngorongoro och ingår i samma större ekosystem, men saknar en aktuell egen fågeldatabas. Därför lämnar vi det utanför här.

Lake Natron

Norr om Ngorongoro ligger den välkända Lake Natron, känd för sina rosa eller rödaktiga vatten när sjön filmas uppifrån. Färgen beror på att miljarder små kräftdjur av arten Artemia salina, bara några millimeter långa, lever i vattnet. De trivs i salta vatten, och Natron är en salt alkalisk sjö. I närheten ligger Ol Doinyo Lengai, världens enda vulkan som producerar natrokarbonatitlava, huvudsakligen bestående av natriumkarbonat som löses upp i sjön.

Lake Natron är 52 km lång och sträcker sig under perioder med högt vattenstånd långt över gränsen till Kenya, men sjön är inte djup. Det maximala djupet är 2–3 m. Bland fågelintresserade är den tanzaniska sjön känd för sitt stora antal dvärgflamingor: världens största population av arten häckar här. Enligt vissa uppskattningar föds över 80 % av alla dvärgflamingor på planeten vid Natron. Som du kanske vet beror flamingornas rosa fjäderdräkt på att de äter föda med höga halter av karotenoider. Ämnena finns i stora mängder i de mikroskopiska alger som äts av Artemia-kräftdjuren, som i sin tur blir flamingornas huvudsakliga föda.

Du kanske har sett den uppmärksammade berättelsen om flamingorna i filmen “The Crimson Wing: Mystery of the Flamingos”, utgiven av Disneynature och inspelad här vid Lake Natron. Den har höga betygPå IMDB har den betyget 7,3, och kritikerna på Rotten Tomatoes ger den 75 %. och goda omdömen. Vi rekommenderar den för den som är intresserad av fåglar, naturvård eller välgjorda naturdokumentärer. Tyvärr klassas dvärgflamingon (Phoeniconaias minor) som nära hotad. Därför är det desto viktigare att känna till hoten mot detta ekosystem, besöka Lake Natron, ägna sig åt fågelskådning och rikta uppmärksamhet mot området – särskilt mot bakgrund av rykten om planer på att bygga en sodafabrik vid sjön.

Förutom flamingor hyser sjön vattenfåglar som småsnäppa (Calidris minuta), ökenpipare (Charadrius pallidus), som också föredrar salta och alkaliska vatten, och bronsibis (Plegadis falcinellus). Intressant nog fanns tidigare tiotusentals abdimstorkar (Ciconia abdimii) här, en art som hör hemma i Afrika. Det är vanligare att de flyttar till allra sydligaste Tanzania och ännu längre söderut, där de tillbringar större delen av året, innan de återvänder till områden norr om ekvatorn för att häcka.

En annan liten och vacker fågel, somalisparv (Emberiza poliopleura), förekommer också vid Lake Natron, även om dess typiska utbredningsområde ligger längre österut. Sådana avvikelser från standarddata inom ornitologin är särskilt intressanta att bekräfta genom egna observationer. En av de vanligaste fåglarna här är vitvingad tärna (Chlidonias leucopterus), som kommer från Europa och Asien för att övervintra här i Afrika. Totalt kan mer än 200 arter observeras vid och runt Lake Natron, främst i Engaruka-bäckenet, även om exakta räkningar inte har gjorts för platsen.

Lake Eyasi

Söder om Ngorongoro finns en annan grund saltsjö, Lake Eyasi. Under torra perioder kan den torka ut helt, och lokalbefolkningen går då över sjöbottnen till fots. Under de mest nederbördsrika perioderna är sjön inte djupare än 1 m, även om det vissa år finns tillräckligt med vatten i Eyasi för att locka flodhästar från det närliggande Serengeti. Sjön kan bli upp till 80 km lång. Som regel finns ändå tillräckligt med vatten för att försörja vattenfåglar.

Flamingor använder sjöns vatten under sin flyttning. Andra vattenfåglar lever också här. Bland dem finns tantalusibis (Mycteria ibis), som liknar en ibis och först felaktigt fördes till ibisar – något som även avspeglas i namnet – trots att den tillhör storkarna. Här kan man också möta enkelbeckasin (Gallinago gallinago), mosnäppa (Calidris temminckii) och afrikansk skedstork (Platalea alba), som har en skedformad näbb. Fågeln sänker ned näbben i vattnet och för den från sida till sida för att fånga småfisk, blötdjur, kräftdjur och larver.

När det gäller tanzaniska endemer har observationer av Fischers dvärgpapegoja (Agapornis fischeri) gjorts på Lake Eyasis östra strand. Det är mycket färgstarka fåglar med rikt tecknad fjäderdräkt. På grund av sitt utseende hålls de gärna i fångenskap som sällskapsfåglar. Det är däremot ingen god idé – dessa fria fåglar behöver gott om utrymme för sina snabba flygningar. I burar och trånga utrymmen far vilda fåglar illa och blir sjuka.

Strikt sett kan dessa tanzaniska endemer under torra år tillfälligt röra sig in i grannländerna Rwanda och Burundi. Ändå står de färgstarka papegojorna, namngivna efter den tyske Afrikaforskaren Gustav FischerGustav Adolf Fischer var Afrikaforskare, resenär och militärläkare från Kejsardömet Tyskland. Från 1878 reste han i Östafrika på expeditioner med bröderna Denhardt i det som i dag är Kenya. Senare bodde han på Zanzibar, i dagens Tanzania, där han arbetade som läkare. År 1882 gjorde han en självständig resa från mynningen av Pangani River på fastlandet till Lake Naivasha och korsade därmed stora delar av Maasai-folkets marker. Under expeditionen observerade han vackra papegojor, som han namngav till sin egen ära: Fischers dvärgpapegojor. Han är också känd för sitt misslyckade försök att hitta andra Afrikaforskare, däribland tysken Emin Pasha och den rysk-tyske resenären Wilhelm Junker, men han återvände till Zanzibar utan framgång. Kort därefter insjuknade han i tropisk feber, som tog hans liv. Även en annan fågelart, Fischer's Greenbul (Phyllastrephus fischeri), är uppkallad efter honom., kvar på listan över arter endemiska för Tanzania.

En annan endemisk fågel som setts vid Eyasis stränder är askstare (Lamprotornis unicolor). Det råder viss oklarhet kring klassificeringen, eftersom den brittiske ornitologen George Ernest Shelley, som beskrev många afrikanska arter, ursprungligen gav namnet Cosmopsarus unicolor åt ett exemplar som skickats från Östafrika. Arten fördes senare till släktet Lamprotornis, eftersom den, liksom andra arter i släktet, har en glänsande ovansida tack vare en särskild ordning av melanin i fjädrarna.

Det nuvarande namnet på fågeln använder ordet "lamprotornis", härlett från grekiskans "lamprotēs", som betyder "glänsande, klar, strålande". Det beskriver verkligen starens skimrande fjädrar i solen och motiverar fullt ut dess latinska namn.

Karamojaapalis (Apalis karamojae), en typisk invånare i Östafrika, har också setts nära sjön. Det totala antalet arter vid Eyasi är dock inte exakt känt. Därför är området särskilt intressant att utforska, inte minst under perioder med högt vattenstånd.

Yaida Chini

Söder om Lake Eyasi ligger Yaeda Valley (Yaida Valley). Det är ett område med så kallade säsongsvåtmarker, där betesmarker under år med kraftiga regn översvämmas och dalen förvandlas till våtmark. Vattenfåglar lever i vegetationen, och andra fågelarter finns på och nära Mbulu Highlands, där akacior och baobabträd växer.

I området lever den isolerade folkgruppen Hadza, som till stor del bevarar ett traditionellt liv som jägare och samlare. De jagar regionens större djur, och när det gäller fåglar samlar de aktivt in ägg. De är också kända för att döda fåglarna själva, även ungar, och betraktar köttet som en delikatess. Hadza är ett av Tanzanias mest utsatta folk och har förlorat stora landområden. Det har dels skett genom tryck från mer aktiva grannfolk, dels genom statliga restriktioner för jägare och samlare i samband med att reservat och jaktområden skapats.

Hadza och vissa fåglar har ett mycket intressant ömsesidigt förhållande. Det gäller fåglar som större honungsvisare (Indicator indicator). Det är en av få fåglar som kan smälta bivax. Honungsvisaren har fått sitt namn för sin förmåga att bokstavligen visa människor vägen till vilda bins bon. Många folk använder sig av detta, däribland Hadza, vars kost innehåller honung tack vare dess höga energivärde. Människor har lärt sig att härma fåglarnas läten för att kalla dem till träden. Honungsvisarna flyger in och visar var bikupan finns. Samlarna röker ut bina, öppnar kupan och tar honungen, men lämnar bitar av vax åt honungsvisarna.

På så sätt blir människor och fåglar till nytta för varandra. De fortsatta kontakterna är också intressanta. I vissa folks mytologi finns en föreställning om att den fågel som har visat bikupan måste få vax, annars kommer den som hämnd nästa gång att leda människan till ett farligt rovdjur. Hadza tar dock ofta honungen och tar avsiktligt bort eller gräver ned vaxet på plats, så att fåglarna inte får något. Då förblir honungsvisarna hungriga, vilket gör att de snabbt är beredda att visa en ny plats med bin. I Kenya har man sett att fåglar slutar visa bikupor för människor efter sådana “svek”.

I dalens våta gräsmarker finns andra “vägvisare”: kohägrar (Bubulcus ibis), som varnar Maasai-herdar för kommande torka. Så snart Maasai ser många hägrar tolkar de det som ett säkert tecken på torka och flyttar till en ny plats. Här ser man också bronsibis (Plegadis falcinellus) och svarthalsad dopping (Podiceps nigricollis). Intressant nog undviker den svarthalsade doppingen gärna att flyga, men under flyttningen färdas den ändå så långt som 6 000 km genom luften. Yaida Chini hyser många andra fågelarter: knöland (Sarkidiornis melanotos), visseland (Dendrocygna bicolor), rödspovar (Limosa limosa) och brushanar (Calidris pugnax). Hanarna får under häckningen en markant praktdräkt med klara färger, fjädertofsar på huvudet och en stor krage runt halsen. Namnet “ruff” syftar i själva verket på en överdriven krage som var modern från mitten av 1500-talet till mitten av 1600-talet.

Wembere Steppe

I centrala Tanzania finns stora områden som räknas som Important Bird and Biodiversity Areas (IBA). Ett av dem är Vembereflodens flodslätt, där floden rinner norrut och mynnar i Lake Eyasi. Den skapar våtmarker som är intressanta för fåglar, men områdena används också aktivt som betesmark. Wembere Steppe behöver undersökas mer, och listan över fågelarter här är ännu inte fastställd. Hittills har färre än 200 arter registrerats. En stor del av uppgifterna har inte uppdaterats sedan 1960-talet.

Nyare uppgifter visar att svartkindad flyghöna (Pterocles decoratus), gulhalsad frankolin (Pternistis leucoscepus) och den särpräglade Von der Deckens toko (Tockus deckeni) lever på Vembereflodens flodslätt. 

Den färgstarka usambirobarbetten (Trachyphonus usambiro) lever också här, tillsammans med andra färgstarka fåglar. I vissa källor förekommer den under det vetenskapliga namnet Trachyphonus darnaudii, eftersom barbetten tidigare betraktades som en underart. Fischers dvärgpapegoja (Agapornis fischeri) utmärker sig genom sitt tydliga utseende och är lätt att få syn på. Hildebrandts glansstare (Lamprotornis hildebrandti), uppkallad efter den tyske botanikern och utforskaren av Afrikas natur Johann Maria Hildebrandt, har en färgrik fjäderdräkt. Fågeln är endemisk för Östafrika och lever bara i 2 länder, Tanzania och grannlandet Kenya. Ju längre man ser på de metalliskt skimrande fjädrarna, desto mer liknar den en “regnbågsfågel” ur mytologin.

Östlig violettglansnektarfågel (Anthreptes orientalis) är en annan vacker invånare på de östafrikanska savannerna. Vithuvad buffelvävare (Dinemellia dinemelli) är intressant att observera; den har fått sitt engelska namn av att den följer bufflar och jagar insekter som lockas av stora djur. Det ger en bra ledtråd till var man ska leta efter den. Många fågelskådare uppskattar att få se blåhuvad astrild (Uraeginthus cyanocephalus), en liten fågel med klarblå fjäderdräkt.

Att få en bra bild av stålblå vidafink (Vidua hypocherina) och halmvävarvidafink (Vidua fischeri) kan ses som ett gott resultat. Deras 30 cm långa stjärtar är en tydlig syn i landskapet. Fåglarna håller gärna till i taggiga buskar.

Bland rovfåglarna i området är östlig blek sånghök (Melierax poliopterus) känd för sina melodiska läten, särskilt under häckningsperioden. Det bör även finnas vattenfåglar på Vembereflodens flodslätt, men den aktuella statusen för deras populationer är inte känd.

Nära Wembere Steppe finns flera små sjöar: Kitangiri, Singida, Kindai och Balangida Lehu. De ligger söder om den större Lake Eyasi. Samtliga sjöar är viktiga för fåglar, och flockar av många olika arter häckar längs stränderna. Det finns viss överlappning mellan arterna vid Lake Eyasi och arterna på stäppen. Många vattenfåglar observeras här, och båda flamingoarterna har noterats vid var och en av sjöarna. Exakta populationsdata saknas, eftersom ornitologer inte ofta besöker dessa platser. Vi beskriver därför inte lokalerna i detalj här, men den nyfikna fågelskådaren bör ta chansen att observera fågellivet vid dessa vatten.

Utöver Serengeti, Ngorongoro och de nämnda sjöarna räknas även Tarangire nationalpark och Manyara-sjön, nationalparkerna Arusha och Kilimanjaro med sina bergsskogar samt Mkomazi nationalpark till norra Tanzanias fågelskådningsområden. Läs gärna vår artikel “Tanzania. Top 10 Locations for Birdwatching” för mer om andra regioner i Tanzania och intressanta platser för fågelskådare.

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar