Fågelskådning i Selous, Nyerere, Mikumi, Udzungwabergen med mera

Om du planerar en fågelresa i Tanzania, långt från de mest besökta rutterna och in i landets mer avlägsna naturområden, lönar det sig att studera de platser där intressanta och sällsynta fågelarter förekommer. I den här artikeln går vi igenom några välkända viltreservat och nationalparker: Selous, Nyerere, Mikumi och Udzungwabergen. Vi tar också upp närliggande områden, bland annat den del av Udzungwa som inte ingår i nationalparken men som är av intresse för fågelskådare och ornitologer. Kilombero-dalen, känd genom 2 cistikolor som först nyligen beskrevs och identifierades som separata arter, får också en plats i genomgången.

För dig som är intresserad av Usangu-slätterna längre västerut, Ruaha nationalpark, Kitulo-platån och de sydligaste bergsformationerna i Great Rift rekommenderar vi även artikeln om fågelskådning i dessa områden. Om du planerar fågelresor i Tanzania öster om Selous kan du läsa våra urval av de östligaste platserna i Tanzania: runt Dar es Salaam, inklusive Zanzibar, samt de södra skogsreservaten både längs fastlandskusten och på Mafia Island.

I den här artikeln går vi igenom flera viktiga platser för fågelskådning i Tanzania: Selous viltreservat, Mikumi nationalpark, Kilombero-dalen, Udzungwabergen och nationalparken med samma namn samt Rubehobergen.

Selous viltreservat

Sydost om Great Rift breder ett stort landområde ut sig med några av Tanzanias största naturmiljöer: landets största nationalpark, Nyerere, det största viltreservatet, Selous, och den längsta floden, Rufiji. I dess delta finns en av världens största mangroveskogar. Den här naturens rikedom märks också tydligt i fågellivet.

Många källor beskriver Selous som ett mycket stort jaktreservat på omkring 50 000 kvadratkilometer. År 2019 avskildes ett område på cirka 30 000 kvadratkilometer och blev Nyerere nationalpark, medan den återstående delen behölls som skyddsområde med reglerade djurpopulationer. När vi nämner Selous avser vi hela det historiskt namngivna området. Checklistor, till exempel på ebird.org, visar också fågelskådningsplatser markerade i Selous norra sektor.

I Selous förekommer madagaskarrallhäger (Ardeola idae), stäpphök (Circus macrourus) och rödfalk (Falco naumanni). Områdena är inte studerade i detalj, vilket innebär att vissa observationer antingen är gamla eller mycket få. Det gör det svårt att bekräfta om vissa arter finns kvar här i dag och hur stora populationerna är i denna zon. Exempelvis har kornknarr (Crex crex) och representanter för hotade arter som basrarörsångare (Acrocephalus griseldis) rapporterats från Selous. Basrarörsångare trivs i snår i grunt vatten och föredrar vassbälten. På grund av bristen på data kan arten vara vanligare här än vad som är känt.

Den tanzaniska endemen kilomberovävare (Ploceus burnieri) är särskilt intressant för fågelskådare. Dess typiska livsmiljö är våtmarkerna kring Kilombero-floden, även känd som Ulanga-floden. Den är en av Rufiji-flodens bifloder. Arten har också setts på säsongsvis översvämmade ängar nära staden Ifakara. Vävare häckar i kolonier med upp till 30 bon, även om enstaka individer också observeras. Denna endemiska art har tyvärr fått status som hotad.

Bland intressanta vattenfåglar märks vitryggig natthäger (Gorsachius leuconotus), sadelnäbbsstork (Ephippiorhynchus senegalensis), afrikansk saxnäbb (Rynchops flavirostris), som gärna fiskar nattetid, och Pels fiskuv (Scotopelia peli), som jagar fisk och även unga krokodiler. Dessa uvar är värda att söka efter nära floder. De häckar i träd på 3 till 12 meters höjd, vanligen högst 50 meter från floden. Pels fiskuv är stor, omkring 50–60 centimeter hög, och väljer ibland stora byten: från grodor och krabbor till fisk på 2 kg och nykläckta nilkrokodiler. Den är mest aktiv på natten. Under jakten kan den ses sittande på stubbar och grenar som hänger ut över vattnet. För fågelskådare finns också goda chanser dagtid, eftersom dessa uvar ibland observeras under jakt då.

Andra arter som förekommer i Selous är angolapitta (Pitta angolensis), mindre fröknäckare (Pyrenestes minor) och klippvadarsvala (Glareola nuchalis). De 2 senare arterna observeras nära Siguri Falls vid Luhombero-floden. Tyvärr finns ingen fullständig artlista för Selous. Förvaltningen av Nyerere nationalpark anger att minst 450 fågelarter finns i denna, Tanzanias största nationalpark.

Mikumi nationalpark

Mikumi är en annan nationalpark och gränsar till Nyerere nationalpark från nordväst. Den ligger mindre än 300 kilometer från Dar es Salaam, vid vägen från Dar genom Tanzania mot Zambia. Parken lockar många besökare och jämförs därför ofta med det mer kända Serengeti i norr. Mikumi är lätt och snabb att nå, och huvudvägen passerar genom parkens mitt. Antalet registrerade fågelarter är så stort att Mikumi hör till Tanzanias 10 främsta fågelskådningsplatser på ebird.org. Totalt finns här fler än 500 fågelarter.

När det gäller sällsynta och ovanliga arter är det värt att nämna rödhalsad göktyta (Jynx ruficollis), som lever i skogarna vid parkgränsen, ulugurusolfågel (Anthreptes neglectus) och den aggressiva och orädda tvärstjärtade drongon (Dicrurus ludwigii).

Bleknäbbad toko (Lophoceros pallidirostris), gråtoko (Lophoceros nasutus), dickinsonfalk (Falco dickinsoni) och gråfalk (Falco ardosiaceus) lever också i Mikumi. Båda falkarna observeras ofta i skogar där det växer palmer. Dickinsonfalkar söker upp döda palmer eller ihåliga baobabträd för att bygga bo. De är kända för att dyka upp vid gräsbränder och jaga stora insekter och gnagare som flyr undan elden. Gråfalkar sitter gärna på elstolpar, ledningar och öppna grenar. De jagar fladdermöss och fåglar, men äter också palmnötter, vilket gör arten till en av få rovfåglar med inslag av växtföda i dieten.

Förutom Mkata-flodens vatten har Mikumi permanenta våtmarker på flodslätten, vilket lockar madagaskarrallhäger (Ardeola idae). I stort fungerar våtmarkerna som rastplats för många fåglar på väg norrut. Kornknarr (Crex crex) och rödfalk (Falco naumanni) har också observerats i nationalparken.

Bland Tanzanias endemer finns i Mikumi svarthuvad dvärgpapegoja (Agapornis personatus), vitstjärtad cistikola Denna art beskrevs tillsammans med Cisticola bakerorum av forskare först 2021, även om exemplar hittades redan på 1960-talet på Kilombero-flodens flodslätt i Tanzania. Museiexemplar fanns i samlingar, men ingen försökte klassificera dem på grund av deras särskilda fjäderdräkt. Fåglarna föredrar översvämmade vassbälten, och deras endemiska område är Kilomberos våtmarker i Morogoro i centrala Tanzania. Det finns ändå en observation från Serengeti som bekräftar att arten har påträffats i norra Tanzania. Vi rekommenderar att uppgiften behandlas med försiktighet och att artbestämningen av de många cistikolorna i Serengeti görs särskilt noggrant. En bekräftad utbredningsexpansion för vitstjärtad cistikola vore viktig information för ornitologin. (Cisticola anderseni), kilomberovävare (Ploceus burnieri), ruahatoko (Tockus ruahae) samt ulugurubulbyl (Arizelocichla neumanni) och kilomberocistikola (Cisticola bakerorum). Den senare är uppkallad efter Éric Burnier, som först uppmärksammade arten som ny, även om den inte beskrevs formellt förrän 2021. Kilomberocistikolan klassas som sårbar. Den föredrar våtmarker på Kilombero-flodens flodslätt och lever i översvämmade vassbälten.

Kilombero-dalen

Nordväst om Selous ligger Kilombero-flodens dalgång. Den sträcker sig till Udzungwabergen och avgränsas i söder av bergskedjan Mahenge. Båda dessa bergssystem hör till de sydligaste delarna av Great Rift Valley, som i Tanzania börjar i landets norra del vid Pare- och Usambarabergen. Flodens bredd beror på säsong och nederbörd i regionen. Under torrsäsongen, från juni till november, är floden nära Ifakara bara omkring 100 meter bred. Under regnsäsongen, mellan december och maj, breder översvämningarna ut sig över 6 kilometer och lägger stora ängsmarker under vatten. Det är just detta som lockar fåglar hit. Förutom öppna ytor finns även skog i dalen.

Framför allt är området intressant genom sina lokala endemer: kilomberovävare (Ploceus burnieri), vitstjärtad cistikola (Cisticola anderseni) och kilomberocistikola (Cisticola bakerorum). Tillsammans med Selous viltreservat är Kilombero-dalen en viktig livsmiljö för madagaskarrallhäger (Ardeola idae).

I de lokala skogarna kan man se stierlingspett (Dendropicos stierlingi). Skogsreservaten är också hem för många bergsarter som övervintrar här under den kalla säsongen. Floden lockar dessutom afrikansk saxnäbb (Rynchops flavirostris) och afrikansk gapnäbb (Anastomus lamelligerus). I strandskogarna lever halvhalsad kungsfiskare (Alcedo semitorquata), afrikansk simrall (Podica senegalensis), afrikansk svartand (Anas sparsa), vitryggig natthäger (Gorsachius leuconotus) och Pels fiskuv (Scotopelia peli). På grund av närheten och avsaknaden av naturliga barriärer överlappar arterna i dalen i hög grad med dem i Selous.

Sävsångare (Acrocephalus schoenobaenus) förekommer i vassbältena här. Kilombero-dalen anses hysa den enda populationen av kopparstjärtad sporrgök (Centropus cupreicaudus) i hela Östafrika. Även flikvipa (Vanellus senegallus), lätt att känna igen på sina långa gula ben och sin gula näbb med stora ansiktsflikar, finns här. Grågumpade svalor (Pseudhirundo griseopyga) ses ofta i luften.

På fågelsajten ebird.org omfattar hotspotten Kilombero Swamp söder om staden Ifakara fler än 250 fågelarter.

Udzungwabergen

Uzungwabergen syftar här på en grupp fragmenterade zoner som inte ingår i nationalparken med samma namn. Uzungwabergen är den sydligaste, eller mer exakt den sydvästligaste, delen av de bergskedjor som utgör det äldre Great Rift. Bergen var ursprungligen täckta av tät skog, men stora delar har i dag gallrats kraftigt och omvandlats till betesmark och jordbruksmark. De kvarvarande skogspartierna hyser fortfarande många fåglar och är därför intressanta för fågelskådare. De viktigaste skyddade skogsområdena är West Kilombero, Kisinga-Rugaro och Udzungwa Scarp.

Många arter finns i Uzungwas skogar, bland annat bertramvävare (Ploceus bertrandi), rödhuvad skogssångare (Artisornis metopias), svarttyglad cistikola (Cisticola nigriloris), fläckstrupig marktrast (Modulatrix stictigula), olivflankad snårskvätta (Cossypha anomala), sharpeakalat (Sheppardia sharpei), vitbröstad alethe (Chamaetylas fuelleborni), fläckstrupig arcanator (Arcanator orostruthus) och schoutedenseglare (Schoutedenapus myoptilus). I Udzungwas skogsreservat är populationerna av alla dessa arter ovanligt stora jämfört med typiska tätheter i liknande områden. Det gör dem lättare att se här än på många andra platser.

Varken för dessa bergsskogar eller för nationalparken finns tyvärr fullständiga artlistor. Nationalparken hör ändå till de bästa platserna för fågelskådning i Tanzania.

Udzungwabergens nationalpark

Nationalparken sträcker sig över bergskedjor täckta av miomboskog, regnskog och bergsskog. Därutöver finns öppna stäppområden. Parkens höjd varierar från 250 till 2 576 m över havet. Flera vattenfall faller ned från de klippiga bergen och bildar naturliga bassänger i terrängen. Här finns många endemiska arter bland både växter och djur. Omkring en fjärdedel av de lokala växterna är till exempel endemiska. Udzungwa anses vara Tanzanias näst mest artrika nationalpark. Fler än 350 fågelarter har registrerats i Udzungwa nationalpark.

De lokala endemerna väcker störst intresse. Ett exempel är udzungwafrancolin (Xenoperdix udzungwensis). Den tillhör familjen Phasianidae och har gula ben och röd näbb. Arten upptäcktes 1991. Det var just de ovanliga benen som uppmärksammades. Enligt berättelsen lagade man soppa i lägret, och fågelns ben stack upp ur grytan; ingen närvarande kunde identifiera dem. Det väckte frågor och intresse, vilket ledde till att arten upptäcktes. Dess närmaste släktingar tros vara bergshöns i Asien. Vissa forskare menar att arterna kan ha härstammat från en gemensam förfader vars populationer skildes åt när de utnyttjade en tidigare skogskorridor mellan Afrika och Asien på Arabiska halvön.

Andra tanzaniska endemer i nationalparken är ruahatoko (Tockus ruahae), mörk batis (Batis crypta), vitstjärtad cistikola (Cisticola anderseni), kilomberocistikola (Cisticola bakerorum), gulstrupig bulbyl (Arizelocichla chlorigula), iringaakalat (Sheppardia lowei), bandad grönsolfågel (Anthreptes rubritorques), moreausolfågel (Cinnyris moreaui) och rostvingad solfågel (Cinnyris rufipennis), usambaravävare (Ploceus nicolli) samt kipengerefröätare (Crithagra melanochroa). Tyvärr är alla 3 endemiska solfågelarter som lever i Udzungwa hotade av utrotning.

Sydlig bandormörn (Circaetus fasciolatus) har setts i låglänt skog vid bergens fot, och swynnertonrödhake (Swynnertonia swynnertoni) har observerats längre in i skogen. Vitvingad apalis (Apalis chariessa) är sällsynt men möjlig att se i skogen. Skogens undervegetation hyser winifredsångare (Scepomycter winifredae), som betraktas som endemisk för Tanzanias bergsskogar. Arten observeras oftare i Ulugurubergen, och det finns även en population i Rubeho-Ukaguru. Att stöta på winifredsångare i Udzungwabergen vore en ovanlig observation.

Sannolikheten är hög att usambarauv (Bubo vosseleri) förekommer i nationalparken. Det pågår en vetenskaplig diskussion om huruvida den är en egen art eller en underart till fraseruv (Ketupa poensis). Olika klassificeringar av arten förekommer. Om den fortfarande räknas som underart till fraseruv bör den benämnas Bubo poensis vosseleri.

Drillcistikola (Cisticola njombe) och blåsvala (Hirundo atrocaerulea) kan räknas till de intressanta arter som förekommer sällsynt här. Om vi återvänder till vetenskapliga diskussioner och endemiska arter har fågelskådare i Udzungwabergen observerat askglansstare (Lamprotornis unicolor), som inte alla ornitologer klassar som endemisk för Tanzania. Svarthuvad dvärgpapegoja (Agapornis personatus) kan också förekomma här.

Rubehobergen

Norr om Udzungwa ligger bergskedjan Rubeho. De 2 områdena skiljs åt av Ruaha-floden. Bergen har förbindelse med Mikumi nationalpark i öster, ett av de starkaste områdena för fågelskådning tack vare den stora artrikedomen. Viktiga fågelskådningsområden i Rubehobergen är de 3 skogsreservaten på höjder upp till 2 500 meter.

Här delar orange marktrast (Geokichla gurneyi) och rödhättad snårskvätta (Cossypha natalensis) samma område, trots att den förstnämnda betraktas som bergslevande och den senare vanligen föredrar lägre höjder.

Nära floden kan man se afrikansk svartand (Anas sparsa), vitryggig natthäger (Gorsachius leuconotus) och afrikansk simrall (Podica senegalensis). I låglandsskogarna förekommer kretschmerlångnäbb (Macrosphenus kretschmeri). Även miombostentrast (Monticola angolensis) lever här.

Askflugsnappare (Muscicapa caerulescens), bandstjärtad trogon (Apaloderma vittatum), schoutedenseglare (Schoutedenapus myoptilus) och fläckig dunrall (Sarothrura elegans) lever i Rubehos skogar. Bland solfåglar har östlig dubbelkragad solfågel (Cinnyris mediocris) och moreausolfågel (Cinnyris moreaui) observerats i Rubehobergen.

Det finns en intressant berättelse om en annan lokal fågel, uhehetörnskata (Lanius marwitzi). Under detta vetenskapliga namn är den känd som en endem i Tanzania och förekommer i flera bergsområden över 1 500 m över havet. Artens taxonomi är dock oklar. Vissa ornitologer klassar den som en underart till sydtörnskata (Lanius collaris). I de flesta klassificeringar återfinns den under den arten. I fält är den lättast att hitta sittande på buskar eller trädgrenar 1–10 meter över marken.

Detta var en kort genomgång av platserna som utgör Selous ekosystem samt de närliggande bergskedjorna, där Udzungwabergen är kärnan. På andra sidan bergen ligger Ruaha nationalpark och Usangu-slätten. Läs om andra viktiga platser för fågelskådning i Tanzania i vår översiktsartikel "Tanzania. 10 bästa platserna för fågelskådning".

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar