Fågelskådning i Ruaha, Usangu, Kituloplatån och närliggande regioner

Norra Tanzania är ett välkänt resmål för fågelskådare från hela världen. Tidigare har vi gått igenom det varierade fågellivet i Serengeti och Ngorongoro, Manyara och Tarangire nationalparker samt den rika fågelfaunan i Arusha och Kilimanjaro nationalparker nära staden Arusha. I den här artikeln fokuserar vi på de södra områdena som lockar både professionella ornitologer och engagerade fågelskådare på fågelresor i Tanzania.

Södra Tanzania präglas av vidsträckta torra slätter och översvämningsmarker längs floderna, tillsammans med flera slocknade vulkaner och relativt låga bergskedjor som sluttar ner mot sjön Nyasa, även känd som Malawisjön. Intressant nog ligger dessa områden nära både en av landets torraste regioner och den plats som får mest nederbörd i Tanzania. Det första området är det vidsträckta landskapet kring Great Ruaha River, det andra de sydöstra sluttningarna av bergskedjan runt berget Rungwe. Här finns också en stor vattenreservoar som lockar många vattenfåglar. För fågelskådning i Tanzania ger de här platserna goda möjligheter att se hundratals arter.

Ruaha nationalpark

Ruaha nationalpark är Tanzanias näst största nationalpark efter Nyerere nationalpark. Den omfattar ett stort, torrt område i den sydligaste delen av Maasaistäppen. Parken ligger på västra stranden av Great Ruaha River, som sällan torkar ut trots mycket begränsad nederbörd, och räknas till ett av landets torraste skyddade områden. Landskapet består av slätter med skogsområden i söder och väster.

Nationalparken hyser ungefär 400 till 500 fågelarter. En exakt siffra är svår att ange eftersom de huvudsakliga områdena som turister når har studerats noggrant, medan stora delar långt från lodger och gästläger fortfarande är relativt outforskade. Ruaha nationalpark har därför stor potential för fågelskådning.

I Ruaha finns tanzaniska endemer som askglansstare (Lamprotornis unicolor) och svarthuvad dvärgpapegoja (Agapornis personatus). Andra tanzaniska endemer som förekommer här är tanzaniatoko (Tockus ruahae) och tanzaniavävare (Ploceus reichardi).

Det finns samtidigt uppgifter om att tanzaniavävaren även förekommer i Zambia och askglansstaren i Kenya. Även tanzaniatoko, vars vetenskapliga namn syftar på Ruaha, är omdiskuterad. Alla ornitologer betraktar den inte som en egen art; i vissa klassificeringar anges den som en underart till rödnäbbad toko (Tockus erythrorhynchus). Det var för övrigt rödnäbbad toko som blev förebild för fågeln Zazu i Disneys Lejonkungen. Svarthuvad dvärgpapegoja har i sin tur introducerats i grannländerna Burundi och Kenya. Frågan om dessa arters endemiska status är därför fortfarande öppen. Det förändrar inte fåglarnas egen skönhet, som fortsätter att fascinera fågelskådare.

Utöver dessa arter lockar Ruaha stora flockar av abdimstork (Ciconia abdimii) och vit stork (Ciconia ciconia). En annan intressant art här är vitkronad vipa (Vanellus albiceps), med gula hudflikar i ansiktet. Den är känd för att högljutt och effektivt försvara sitt bo och sina små ungar mot inkräktare, även stora oinbjudna gäster som flodhästar.

En vacker bågnäbb i Ruaha nationalpark är abessinsk bågnäbb (Rhinopomastus minor). Den purpurblå fjäderdräkten skiftar i solen och den böjda orange näbben syns på långt håll. Usambirobarbett (Trachyphonus darnaudii), vars vetenskapliga namn syftar på den afrikanske upptäcktsresanden Joseph Pons d'Arnaud, märks också i busksavannen. Fågelskådare uppskattar ofta vithuvad buffelvävare (Dinemellia dinemelli) och svarthuvad socialvävare (Pseudonigrita cabanisi), som först beskrevs av Afrikaforskaren Gustav Fischer.

Bland Ruahas mest iögonfallande fåglar finns violett granatfink (Granatina ianthinogaster), vitbukig larmfågel (Crinifer leucogaster), blåkråka (Coracias garrulus) och dvärgbiätare (Merops pusillus). Den senare har fått sitt namn efter sin ringa storlek och är den minsta afrikanska biätaren, med en kroppslängd på högst 17 cm. Här kan även gråhuvad silvernäbb (Spermestes griseicapilla) nämnas. Leta efter den nära vatten.

Svartmaskad flyghöna (Pterocles decoratus) smälter väl in i savannens mark och är intressant att följa i taggiga buskmarker. Hanen av stålblå änka (Vidua hypocherina) är en särskilt uppseendeväckande fågel. Under parningstiden får den en lång stjärt och når då en längd på 31 cm. Här har även minst 6 andra änkearter observerats, kännetecknade av mycket långa stjärtar. Ett exempel är bredstjärtad paradisänka (Vidua obtusa), vars kropp med stjärt ofta mäter hela 36 cm.

En av de mest intressanta rovfåglarna i Ruaha är eleonorafalk (Falco eleonorae). Falken är uppkallad efter Eleonora d'Arborea, en europeisk härskare från 1300-talet som var känd för sin ovanliga humanism för sin tid, bland annat genom en lag som skyddade rovfåglar på Sardinien. Eleonorafalken häckar i Medelhavsområdet och flyttar främst till Madagaskar och närliggande öar under vintern. På vägen rastar dessa falkar i Tanzania, särskilt i de torra södra regionerna.

Falkarnas flyttvägar var omdiskuterade under många år, med början på 1950-talet. Sedan dess har kunskapen om eleonorafalkens rutter ökat betydligt, bland annat om skillnader mellan hanars och honors vägval samt mellan unga och vuxna individer. Det är fortfarande fascinerande att se europeiska fåglar på sin långa väg mot Madagaskar för vintern, med rastplatser i södra Tanzanias torra landskap.

Mtera-reservoaren

Nordost om Ruaha nationalpark ligger en stor vattenreservoar som täcker upp till 660 kvadratkilometer. Den skapades 1975 genom uppdämning av Ruaha River. Många döda träd står kvar på reservoarens botten; vissa uppskattningar nämner över 1 miljon. Platserna lockar stora mängder vattenfåglar som finner lämpliga häckningsplatser i de döda träden.

Bland fåglarna som häckar i reservoaren finns storskarv (Phalacrocorax carbo), som ofta ses sitta i solen med utbredda vingar för att torka, och afrikansk ormhalsfågel (Anhinga rufa). Liksom skarvar saknar ormhalsfåglarna skyddande olja som håller fjädrarna torra, och därför ses även de ofta vid vattnet när de torkar vingarna i vinden.

Bland vattenfåglarna vid Mtera utmärker sig gråhägern (Ardea cinerea) som en uthållig predator som tar det den kan fånga. Den lockar upp byten ur vattnet med flera metoder: genom att kasta skugga med sitt stora vingspann, röra upp vattnet nära stranden, förflytta benen snabbt och ibland stjäla byten från andra fågelarter. Samtidigt blir hägrar ofta själva måltavlor för andra rovfåglar, till exempel afrikansk fiskörn (Haliaeetus vocifer). Dessa kraftiga örnar tar många vattenlevande djur, mindre fåglar, reptiler och vissa däggdjur. Afrikansk fiskörn har dokumenterats angripa sköldpaddor, varaner och till och med små krokodiler, liksom harar, apor och dik-dikantiloper.

Reservoaren hyser hundratusentals ladusvalor (Hirundo rustica). Afrikansk skedstork (Platalea alba) med sin långa, spatelformade näbb kan också ses här när den rör näbben från sida till sida i vattnet och fångar blötdjur, kräftdjur, insekter, larver och småfisk.

Nära reservoaren finns ett stort våtmarksområde som också är värt att undersöka för att hitta vithuvad visseland (Dendrocygna viduata) och röd visseland (Dendrocygna bicolor). De har fått sina namn efter sitt visslande läte. Änderna kan häcka både på marken och i träd.

Afrikansk jacana (Actophilornis africanus) ses ofta i regionen, med sina påfallande stora fötter och klor. De hjälper jacanan att röra sig skickligt över vattenväxternas yta. Den kastanjebruna fjäderdräkten gör arten lätt att upptäcka i vattnet. En annan art som lockas av vattnet är sporrgås (Plectropterus gambensis). Den har en ovanlig egenskap: den kan vara giftig, och köttet kan i vissa fall vara dödligt för människor även efter tillagning. Giftigheten kopplas till födan, bland annat blåsbaggar vars yttre skal innehåller det organiska giftet kantaridin.

Vanliga arter i dessa vatten är knöland (Sarkidiornis melanotos), rödnäbbad årta (Anas erythrorhyncha) och afrikansk dvärgand (Nettapus auritus) med metalliskt gröna ryggar. Den sistnämnda söker främst näckrosfrön. Förekomst av näckrosor är därför en bra indikation på var man bör leta efter dvärgänder.

Usanguslätterna

Söder om Ruaha nationalpark ligger en flodslätt med återkommande översvämningar på många håll, flera permanenta våtmarker och risfält. Vattentillgången lockar ett stort antal fågelarter och har gjort området erkänt som ett viktigt fågelområde. Här finns grupper av akacior, miomboskogar och även baobabträd. Samtidigt finns många öppna, näringsfattiga gräsmarker och betesområden.

Området har en omfattande artlista med över 400 fågelarter. Särskilt vattenfåglar dras till risodlingarna. Bland de tydligaste exemplen finns röd visseland (Dendrocygna bicolor), den hotade grå krontranan (Balearica regulorum) och sporrgås (Plectropterus gambensis).

På dessa slätter förekommer vitkronad vipa (Vanellus albiceps), kaspisk pipare (Charadrius asiaticus), styltlöpare (Himantopus himantopus), bronsibis (Plegadis falcinellus), afrikansk gapnäbbsstork (Anastomus lamelligerus), gulnäbbad stork (Mycteria ibis), rödbröstad häger (Ardeola rufiventris), rallhäger (Ardeola ralloides) som är en tydlig nattjägare, silkeshäger (Egretta garzetta) samt andra arter knutna till låglandsängar och våtmarker

Usanguslätterna är den enda kända platsen i Östafrika med en större koloni av svartvingad vadarsvala (Glareola nordmanni). Arten kommer från stäpperna i Östeuropa, Kazakstan och Ryssland och flyttar till Afrika under vintern. Populationen har minskat och arten klassas i dag som nära hotad. Vårttrana (Grus carunculata), som ofta vistas i risfälten, har också en sårbar status. Dubbelbeckasin (Gallinago media), känd för sina långa flyttningar utan uppehåll, använder slätterna som vinterområde efter färden från norra Europa.

Usangu tros vara den enda platsen i Tanzania där 4 arter av sporrgök lever: kopparstjärtad sporrgök (Centropus cupreicaudus), svart sporrgök (Centropus grillii), senegalsporrgök (Centropus senegalensis) och vitbrynad sporrgök (Centropus superciliosus). Den sistnämnda är känd för att komma fram och jaga vid gräsbränder, där den fångar insekter som flyr elden.

Här finns minst 2 arter som är endemiska för Tanzania: askglansstare (Lamprotornis unicolor) och svarthuvad dvärgpapegoja (Agapornis personatus).

Denhamtrapp (Neotis denhami) kan flyga hit från den närliggande Kituloplatån. Arten har setts lockas till brända betesmarker. Trapparna jagar ormar, gnagare och insekter, äter ibland andra fåglars ungar och tar även växter. Ibland följer de hovdjur eftersom de är intresserade av spillningen som lämnas efter dem. Förklaringen är att denhamtrapp gärna äter dyngbaggar.

Kituloplatån

Kituloplatån i södra Tanzania ligger på höjder mellan 1 800 och 2 961 m över havet. Platån består främst av bergsängar och har en tydlig blomning under säsongen. År 2005 inrättades en nationalpark med samma namn, den första tropiska afrikanska parken som skapades för att skydda växtlivet. Parken är särskilt känd för sina 45 orkidéarter och totalt 350 blommande växtarter.

Platån omfattar 3 skogsreservat och en mjölkgård. Det exakta antalet fågelarter är fortfarande okänt och kräver mer studier. Nationalparken på platån får relativt få besökare eftersom större djur är ovanliga inom dess gränser. För fågelskådare är området ändå värt uppmärksamhet.

Bland platåns fåglar finns denhamtrapp (Neotis denhami), en sällsynt savannfågel. Under vintermånaderna söker stäpphök (Circus macrourus) och rödfalk (Falco naumanni) skydd i regionen. Även rostnackad lärka (Mirafra africana) hör hemma i Kitulo. Arten är känd för att tolerera observatörer på nära håll.

På platån har även kortstjärtad piplärka (Anthus brachyurus), shelleyfrankolin (Scleroptila shelleyi) och vaktel (Coturnix coturnix) observerats.

Platån hyser angolasvala (Hirundo angolensis), en vacker fågel med blå, stålglänsande fjädrar. Två större rovfåglar i området är augurvråk (Buteo augur) och slagfalk (Falco biarmicus). Augurvråken jagar råttor och ödlor, medan slagfalken fångar andra fåglar i flykten.

Andra intressanta arter här är njombecistikola (Cisticola njombe), bergänka (Euplectes psammacromius) och kipengeresiskin, även kallad tanzaniasiska (Crithagra melanochroa), som betraktas som endemisk för landet.

Berget Rungwe

Nära Kituloplatån reser sig berget Rungwe, täckt av tropiska skogar. Den slocknade vulkanen når nästan 3 000 m. Tack vare rik nederbörd, med ett årsgenomsnitt på upp till 3 m, utgör de sydöstra sluttningarna av detta bergskomplex Tanzanias våtaste region. Det viktiga fågelområdet omfattar 3 större skogsområden och flera mindre skogsreservat.

På Rungwes sluttningar finns flera intressanta fågelarter, bland annat mörk turturduva (Streptopelia lugens), bergnattskärra (Caprimulgus poliocephalus), bergvråk (Buteo oreophilus), mustaschbarbett (Pogoniulus leucomystax) och bandstjärtad trogon (Apaloderma vittatum).

I Rungwes bergsskogar finns många fåglar, däribland chapinapalis (Apalis chapini) och berggulsångare (Iduna similis). Som namnet antyder trivs den senare i subtropiska och tropiska bergsskogar och lever främst av insekter, särskilt flugor

Smalnäbbad glansstare (Onychognathus tenuirostris) drar uppmärksamhet till sig med sin eleganta spetsiga stjärt och hanarnas blåsvarta fjäderdräkt, som glänser starkt i solljuset. En annan art i området är kenrickstare (Poeoptera kenricki). Dess huvudsakliga utbredning ligger i centrala Tanzania, men den förekommer också på flera platser i Kenya.

Området hyser också flera noterbara fågelarter, bland annat orange jordtrast (Geokichla gurneyi), bergänka (Euplectes psammacromius), baglafechtvävare (Ploceus baglafecht), rödmaskad droppastrild (Cryptospiza reichenovii) och gyllingfink (Linurgus olivaceus). Dessa arter förekommer främst i skogsområden. Bland Rungwes mer utmärkande invånare finns skogsdubbelkragad solfågel (Cinnyris fuelleborni) och bronssolfågel (Nectarinia kilimensis). Solfåglarna lever av blomnektar, insekter och spindlar. Det är värt att notera att solfåglar ofta beskrivs som Afrikas motsvarighet till Sydamerikas kolibrier och Australiens honungsfåglar.

Umalilabergen

Väster och söder om den slocknade vulkanen Rungwe ligger flera skogsreservat. Reservaten har tyvärr påverkats kraftigt av omfattande uppodling. Trots det är regionen fortfarande viktig för många fågelarter, även om den fulla artrikedomen ännu inte är helt kartlagd.

Området präglas av branta kullar med fragmenterade skogspartier. Bland arterna finns olivflankad snårskvätta (Cossypha anomala) och afrikansk bergtimalia (Sylvia abyssinica); den senare avslöjas ofta av sina melodiska drillar i den täta vegetationen. De lokala skogarna hyser shelleybulbyl (Arizelocichla masukuensis) och orange jordtrast (Geokichla gurneyi). Det är värt att notera att olivtrast (Turdus olivaceus) har observerats i Umalilaskogarna, trots att dess typiska utbredning anses ligga längre söderut i Afrika. En intressant egenskap hos olivtrasten är dess förmåga att härma andra fåglars sång.

Noterbara observationer i Umalilabergen omfattar fågelarter som är relativt sällsynta sett till populationsstorleken i Tanzania. Rapporter om sådana observationer är särskilt värdefulla. Bland fynden finns sydlig brunstrupig vävare (Ploceus xanthopterus) och brun amarant (Lagonosticta nitidula). Båda är vackra arter och värda att dokumentera för engagerade fågelskådare.

I området har grön barbett (Stactolaema olivacea) noterats. Dessa sociala fåglar kan påträffas i flockar med upp till 8 individer, vilket ger goda möjligheter att observera deras beteende i grupp. Nära bäckar i höglandet kan bertramvävare (Ploceus bertrandi) förekomma. Svarta sågvingsvalor (Psalidoprocne pristoptera) samlas ofta nära vatten, i par eller större grupper. De är i regel tystlåtna och flyger ofta direkt ovanför trädkronorna, vilket gör dem svåra att observera på nära håll eller fotografera väl.

Under den kalla säsongen i södra Afrika går det med lite tur att se pärlbröstad svala (Hirundo dimidiata). Svalorna flyttar från kontinentens södra delar till Umalilabergen, som markerar den nordligaste delen av deras utbredning.

Österut från Umalilabergen ligger Udzungwabergen, kända för sitt unika endemiska djur- och växtliv. I den här artikeln går vi igenom de lokala fåglarna i Udzungwa samt arterna i Selous. Västerut från Ruaha och Usanguslätterna väntar lika intressanta fågellokaler, bland annat sjön Rukwa och Katavi nationalpark, som båda rekommenderas för fågelskådning. För en samlad översikt över Tanzanias främsta fågellokaler kan du läsa vår guide "Tanzania: 10 bästa platserna för fågelskådning".

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar