Fågelskådning i Arusha, Kilimanjaro, Longido och Norra Parebergen

Vi började utforska Tanzanias mest intressanta fågelskådningsområden med de välkända parkerna i norr: Serengeti och Ngorongoro, Tarangire och Manyara-sjön. Namnen är kända över hela världen. Tillsammans med Selous och Ruaha hör dessa nationalparker till de äldsta skyddade områdena i Östafrika och lockar många som reser till Tanzania för fågelskådning.

Vi fortsätter genom de viktiga fågelområdena i landets norra del och går vidare till trakterna kring 2 stora vulkaner i norra Tanzania: Meru och Kilimanjaro. Runt båda har nationalparker bildats, med Tanzanias 2 högsta berg i centrum. I de närliggande regionerna Arusha, Kilimanjaro och Manyara finns dessutom flera separata platser där fågellivet har nära koppling till berget Meru och Kilimanjaro. Den här artikeln tar upp de mest intressanta fåglarna du kan se under en fågelskådningsresa i Tanzania, i Arusha nationalpark och Kilimanjaro nationalpark, Longido och Norra Parebergen. 

Arusha nationalpark

Arusha nationalpark ligger nordost om Manyara-sjön och omfattar vulkanen Meru samt områden öster om den. Större delen av nationalparken täcks av bergsskog, men här finns också sjöar, dammar och våtmarker. Det viktiga fågelområdet omfattar även skogarna som gränsar till nationalparken. De viktigaste vattnen i nationalparken är en grupp alkaliska sjöar som kallas Momella, vilka lockar vattenfåglar, främst större flamingo (Phoenicopterus roseus) och mindre flamingo (Phoeniconaias minor).

Arusha nationalpark är hem för den endemiska kilimanjaroglasögonfågeln (Zosterops eurycricotus). Bland andra uppmärksammade arter i parken finns nära endemer som abbotstare (Poeoptera femoralis), kenrickstare (Poeoptera kenricki), bergbulbyl (Arizelocichla nigriceps), massajlärka (Corypha athi), östlig dubbelkragad solfågel (Cinnyris mediocris) och rödhuvad änka (Euplectes laticauda).

Totalt lever omkring 600 fågelarter i nationalparken. Den anses vara det enda skyddade området i Tanzania där blånäbbad dykand (Oxyura maccoa) både övervintrar och häckar. Erfarna fågelskådare uppskattar platsen eftersom skogslevande arter är lättare att se i Arusha än någon annanstans i norra Tanzania. För många är mötet med narinatrogonen (Apaloderma narina) särskilt uppskattat. Dess närmaste släkting, bandstjärtad trogon (Apaloderma vittatum), är också värd att hålla utkik efter.

Rödmaskade papegojor (Poicephalus gulielmi) står inte trogonerna efter till utseendet. Det finns totalt 3 underarter, och i den här delen av Afrika kan du få syn på Poicephalus gulielmi massaicus, som betraktas som endemisk för norra Tanzania och södra Kenya. En annan färgstark och intressant fågel i regionen är guldvingad fink (Linurgus olivaceus); hanarna kännetecknas av gul kropp och en tydligt gulorange näbb. Alla dessa hör till bergsskogens fåglar.

Bergsbäckarna lockar många änder, ett 10-tal arter, däribland afrikansk svartand (Anas sparsa). Det är en mycket skygg and, vilket gör både observation och bra bilder till en utmaning för varje fågelskådare. Här finns även andra fåglar som är svåra att fånga på bild, bland annat seglare. Minst 10 arter lever i nationalparken. En av dem är nyanzaseglare (Apus niansae), som uppträder under regnsäsongen. Födan består främst av små flygande insekter, som den fångar med munnen i flykten. I Arusha nationalpark föredrar flockarna att hålla till vid höga klippor.

Förutom seglare lever vitpannade biätare (Merops bullockoides) längs de lokala flodbankarna. De är inte bara iögonfallande, utan har också en ovanligt komplex social struktur. Bona byggs i mjuk jord, oftast i flodbankar. Biätarna lever i stora kolonier med hundratals individer, indelade i familjegrupper där unga fåglar hjälper de häckande paren. Man bedömer att upp till hälften av de unga fåglar som inte häckar själva blir hjälpare och bidrar till uppfödningen av ungarna. Högre upp, vid den vulkaniska kratern Ngurdoto, går det i våtmarkerna att se sadelnäbbstorkar (Ephippiorhynchus senegalensis), eleganta fåglar och de största representanterna för storkarna. Nere på kraterbotten är de väl skyddade och bygger sina bon i lugn.

Det går också att bestiga vulkanen Meru på en separat vandringsexpedition, med en ranger från nationalparken som följeslagare och boende i lodger längs rutten. Detsamma gäller närliggande Kilimanjaro, där du väljer mellan flera rutter genom regnskogen och den afroalpina zonen, som också hyser många intressanta fågelarter.

Kilimanjaro nationalpark

Som Afrikas högsta punkt lockar Kilimanjaro många resenärer som vill bestiga bergets huvudtopp. Varje dag ger sig människor av mot Uhuru Peak, som ligger på 5 895 m över havet. Under den flera dagar långa expeditionen kan vandrare observera många olika fåglar. Även om det anses att det inte finns några permanenta habitat för större djurliv över 5 000 m, lever fåglar på alla höjdnivåer på det berömda afrikanska berget.

Vitnackade korpar (Corvus albicollis) är kända för att häcka på höjder upp till 5 800 m på Kilimanjaro. Ofta ser man dem sväva över berget, högt ovanför molnen. När de rör sig upp mot högre höjder söker korparna efter byten eller efter mat som människor lämnat i lägren.

Den vitnackade korpen är allätare. Insekter, ödlor, småfåglar och deras ägg ingår i födan. På klipporna syns ofta delar av spruckna sköldpaddsskal. Korparna kan gripa tag i en sköldpadda, lyfta den högt upp i luften och släppa den, så att skalet krossas när den faller och köttet blir åtkomligt. Arten är också känd för att patrullera bilvägar och vänta på att ett olyckligt djur ska springa över vägen och bli påkört. Den vitnackade korpen är en asätare och är snabbt på plats när en sådan olycka inträffar.

Förutom korpar förknippas Kilimanjaro ofta med arter som kilimanjaroglasögonfågel (Zosterops eurycricotus), vars namn syftar på dess hemvist – Tanzanias högsta berg – och abessintrast (Turdus abyssinicus), som lever i bergets höghöjdsskogar. Båda arterna finns på Kilimanjaro och är tydliga inslag i bergets fågelfauna. 

Kronörn (Stephanoaetus coronatus) och lammgam (Gypaetus barbatus) hör till de mest intressanta rovfåglarna i regionen. Båda klassas som nära hotade.

Örnarna jagar apor, hyraxer, ekorrar och stora fåglar, men födan är inte begränsad till dessa djur. Det största dokumenterade bytet för en kronörn är en relativt stor buskbockantilop, som vägde omkring 30 kg. För att döda bytet använder örnen sina kraftiga klor och sin näbb.

Lammgamar är däremot främst asätare. Större delen av födan består av djurben, som de släpper från hög höjd för att krossa dem i mindre bitar. De är uthålliga och kan stiga upp i luften 30 eller till och med 40 gånger för att släppa ett ben och bryta det i tillräckligt små delar. Magsaften har hög surhetsgrad och kan bryta ned ben. Ibland sväljer de fragment upp till 18 cm långa, med hjälp av sin ovanligt breda mungipa. Ben lämnas ofta kvar när andra rovdjur har ätit färdigt, och gamarna kan därför patrullera området i jakt på rester från andra djurs måltider.

Lammgamar har observerats på mycket höga höjder. I Himalaya har de exempelvis setts på upp till 7 800 m. När du bestiger Kilimanjaro finns det därför skäl att också lyfta blicken.

Bland de mest intressanta arterna på Kilimanjaro vill vi nämna den minsta av alla starar, abbotstaren (Arizelopsar femoralis/Poeoptera femoralis), som dessutom klassas som starkt hotad. Här finns också hedskvätta (Pinarochroa sordida) och eldtofsad solfågel (Nectarinia johnstoni). Staren kan ses i skogarna på Kilimanjaros södra och västra sluttningar, medan de 2 senare arterna hör hemma i den alpina zonen över 3 000 m, där du kan se växter som Erica excelsa, Lobelia deckenii och Dendrosenecio kilimanjari, endemer för Kilimanjaro.

När det gäller solfåglar finns så många som 13 arter på Kilimanjaro. Solfåglar påminner till viss del om de välkända kolibrierna på västra halvklotet. De liknar dem i utseende, levnadssätt och flera delar av beteendet, bortsett från att solfåglarna är något större. De livnär sig också på nektar och har därför en lång, nedåtböjd näbb. De rör sig snabbt och kan hovra länge framför blommor medan de äter i flykten. I afrikanska ekosystem spelar dessa färgstarka fåglar med metallglänsande fjäderdräkt en viktig roll som pollinatörer. Totalt finns 146 arter av solfåglar. Tanzania hyser 51 arter, varav 5 är endemiska för landet. Den östliga dubbelkragade solfågeln (Cinnyris mediocris) kan däremot inte betraktas som helt endemisk för Kilimanjaro, även om dess namn på vissa språk, bland annat franska, spanska och ryska, innehåller ordet ”Kilimanjaro”. Den lever nämligen också i grannlandet Kenya.

Sammantaget finns det mellan 130 och 300 observerbara fågelarter på Kilimanjaro och i dess omgivningar, beroende på vilken källa man utgår från. Fågelskådare begränsar sig dessutom ofta till nationalparken med samma namn, eller till och med enbart till de officiella rutterna för att bestiga Kilimanjaro. Fåglar rör sig betydligt friare, och närliggande områden är naturligt knutna till nationalparken. Ornitologer föredrar därför att undersöka större områden.

Longido

Öster om Kilimanjaro och norr om Meru sträcker sig ett vidsträckt, torrt område som till stor del är flackt, med enstaka kullar som reser sig ur landskapet. Det är ett av få viktiga fågelområden i Tanzania som är bebott av människor. De flesta markerna används som betesmarker för Maasai-boskap eller som jordbruksland. Omkring 400–500 fågelarter finns här.

Området är en viktig migrationskorridor för fåglar. Tidigare passerade stora däggdjur genom Longido på väg från Amboseli i Kenya till Kilimanjaro och Arusha nationalparker i Tanzania, men numera observeras de allt mer sällan. Mellan berget Meru och Kilimanjaro flyttar däremot många fågelarter aktivt genom området, särskilt storkar och rovfåglar.

Här går det att se stora antal av arter som stäpphök (Circus macrourus), rödfalk (Falco naumanni), dvärgörn (Hieraaetus pennatus), stäppörn (Aquila nipalensis), mindre skrikörn (Clanga pomarina) och ormvråk (Buteo buteo). De flesta är palearktiska flyttfåglar som normalt lever i Europa och Asien norr om Himalaya, ibland även i norra Afrika, men flyttar till regioner söder om Sahara för att övervintra.

Akacieskogarna i sydvästra Longido hyser ett stort antal fåglar, varav många betraktas som ovanliga i Tanzania. Hit hör till exempel vithuvad musfågel (Colius leucocephalus), brunryggig honungsvisare (Prodotiscus regulus), musgrå pungmes (Anthoscopus musculus), nordlig krombek (Sylvietta brachyura) och savannpiplärka (Anthus caffer). Den mest lättigenkännliga av dem är naturligtvis musfågeln, som känns igen på den vita tofsen på huvudet. Den håller gärna till i täta bestånd av taggiga buskar. Blommande akacia tycks vara en favorit, och fågeln väljer blommor och knoppar framför annan föda.

Vitstrupig näktergal (Irania gutturalis), koritrapp (Ardeotis kori) och sekreterarfågel (Sagittarius serpentarius) har också setts här. Trots sin välkända profil är sekreterarfågeln en hotad art. Statusen gavs 2020 efter en snabb minskning av artens utbredningsområde. På en karta över sekreterarfågelns habitat ser utbredningen mycket stor ut, nästan över hela kontinenten söder om Sahara, med undantag för Kongodeltat och Afrikas västkust. I praktiken är tätheten av dessa fåglar mycket låg i hela utbredningsområdet.

Det beror främst på tilltagande urbanisering och aktiv uppodling av mark. Sekreterarfåglar trivs i stora öppna habitat, men även i nationalparker ökar mängden hög vegetation, vilket bidrar till att minska artens utbredning. Livsmiljöerna påverkas också av överbetning, bränning av betesmarker och växande kommersiell exploatering. Antalet sekreterarfåglar uppskattas i dag till endast 6 700–67 000 individer, och populationen fortsätter att minska.
Beesleys lärka (Chersomanes beesleyi), som tidigare klassades som en underart av sporrhällärkan, är akut hotad. Den uppskattade populationen uppgår till endast omkring 150 individer kvar i Longido-området. Longido är en av få platser där dessa fåglar fortfarande kan observeras. Andra arter i regionen är klippfalk (Falco rupicoloides), somalisk korttålärka (Alaudala somalica) och kortstjärtad lärka (Spizocorys fremantlii).

Norra Parebergen

35 km sydost om Kilimanjaro ligger Parebergen, närmare bestämt deras norra del. De ingår i de så kallade Eastern Arc Mountains, ett gammalt bergssystem som under miljontals år var täckt av skogar liknande dem i västra Afrika. Under de senaste 100 åren har människor avverkat mer än 70 procent av skogarna i Eastern Arc-bergen, vilket har haft en tydligt negativ påverkan på den lokala biologiska mångfalden. Parebergen är inget undantag.

Fågelfaunan i de norra Parebergen betraktas som begränsad. För få träd finns kvar, samtidigt som gårdarna är många. Skogsområdena är små och isolerade från varandra. Utöver den mänskliga påverkan kan utbrotten från den närliggande Kilimanjaro-vulkanen också ha skadat faunan. Därför behandlar vi platsen bara kort. Drygt 50 fågelarter har observerats här.

Bland intressanta fågelarter i norra Parebergen finns ovambosparvhök (Accipiter ovampensis), dvärguv (Otus scops) och blek honungsvisare (Indicator meliphilus). Alla dessa arter är relativt sällsynta, och att hitta dem i bergsskogarna är särskilt givande för en fågelskådare.

Den nyfikna fågelskådaren vill om möjligt gärna resa vidare söderut för att också utforska södra Parebergen och Usambarabergen. Östra Usambarabergen hör till de platser på jorden där naturen har skapat många unika växter och djur som inte finns någon annanstans. Amani naturreservat är ett tydligt exempel på ett skyddat område som är värt ett besök.

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar