En sång ovanifrån: in i trädklippgrävlingarnas värld

Trädklippgrävlingar, liksom sina marklevande släktingar, ser nästan ut som djur hämtade ur ett barns fantasi. De är släkt med elefanter men påminner till utseendet om gnagare, rör sig smidigt i trädkronorna som apor och sjunger med en kraft som för tankarna till fågelsång. Här går vi igenom vad forskningen nyligen har kommit fram till om dessa ovanliga djur.

Naturens gåta: vilka är klippgrävlingarna?

Vid första anblick påminner klippgrävlingar om markekorrar, stora marsvin eller kanske små bävrar, vilket ger dem ett gnagarlikt utseende. Trädklippgrävlingarna var länge svåra att studera för forskarna. Djuren, som lever i Afrika och Mellanöstern, dokumenterades under andra hälften av 1700-talet. Eftersom de först klassificerades som vanliga gnagare blev de ofta bara en fotnot i naturhistorien.

Ungefär 1 sekel senare började forskarna undersöka klippgrävlingarna närmare, men även då hamnade de fel och placerade dem bland de uddatåiga hovdjuren, en grupp som bland annat omfattar zebror, noshörningar och tapirer. Klippgrävlingarnas 3-delade magsäck, kraftiga klor och återkommande tuggande rörelser vilseledde zoologerna.

Först när genetiken utvecklades gick det att fastställa klippgrävlingarnas ursprung mer exakt. Resultatet var oväntat: de närmaste släktingarna till dessa djur, som väger högst 4 kg, är elefanter samt dugonger och manater.

Från paleocen till i dag: hur har klippgrävlingarna utvecklats?

För cirka 65 miljoner år sedan hade klippgrävlingar, snabeldjur som elefanter och sirendjur som manater en gemensam förfader. Vi kan kalla den ”protogrävlingen”. Den levde först i vatten och senare delvis i vatten. Med tiden tog sig en del av populationen upp på land, medan andra stannade i vattenmiljöer och så småningom utvecklades till dagens manater. De protogrävlingar som etablerade sig vid stränderna mötte liten konkurrens, eftersom dinosaurierna vid den tiden nästan var utdöda. Det gjorde att dessa tidiga djur kunde sprida sig fritt över Afrika mot slutet av eocen, för omkring 40 miljoner år sedan.

När utbredningsområdet växte förändrades också djurens utseende. Protogrävlingarna anpassade sig till nya miljöer, populationer delades upp och varje linje följde sin egen utvecklingsväg. Den gemensamma förfadern gav upphov till en mängd former, från elefantstorlek till djur i gnagarstorlek.

De var Afrikas viktigaste växtätare tills de gradvis trängdes undan av slidhornsdjur som antiloper, oxar och bufflar. Vid slutet av pliocen, för omkring 2 miljoner år sedan, hade varje gren från den gemensamma förfadern etablerat sin egen nisch och fått tydliga särdrag. Flera av dem finns kvar än i dag, däribland klippgrävlingarna.

Nutida klippgrävlingar lever i Afrika och Mellanöstern. De är små djur med tät päls, ungefär stora som en större katt, och väger mellan 1,5 och 5 kg. De delas in i 3 släkten: buskklippgrävlingar, klipplevande klippgrävlingar och trädklippgrävlingar. Oavsett livsmiljö har de en anatomisk egenskap som gör att de kan klättra smidigt i både träd och klippor.

Fotsulorna är bara och täckta av en särskild överhud som liknar tjockt gummi. Svettkörtlar i trampdynorna fuktar huden kontinuerligt, och specialiserade muskler kan spänna ut huden så att en sugeffekt uppstår. Det gör att klippgrävlingarna snabbt och smidigt kan ta sig över nästan alla ytor, även lodräta klippor, och utan svårighet klättra ned med huvudet först.

Vad har trädklippgrävlingar gemensamt med elefanter?

Forskarna ägnade mer än 1 sekel åt att försöka förstå klippgrävlingarnas ursprung. Vad var det då som till slut ledde dem rätt? Framför allt fötternas uppbyggnad. På frambenen har klippgrävlingar 4 tår med platta naglar, små hovoliknande strukturer. På bakbenen har de 3 tår, varav 1 nagel är böjd och används vid pälsvård. De hovoliknande naglarna blev ett avgörande morfologiskt kännetecken och öppnade vägen för det genetiska arbetet: liknande naglar finns hos elefanter och längs kanterna på manaternas fenor.

Pälsvården är dessutom inte någon detalj, utan en fråga om överlevnad för klippgrävlingar. Livsmiljön innebär ständiga temperaturväxlingar. Under 1 dygn kan kroppstemperaturen stiga eller sjunka med 12–15 °C. För att pälsen ska klara dessa förändringar måste djuren sköta den noggrant och hela tiden syresätta utrymmet mellan hårstråna. Därför ägnar klippgrävlingar flera timmar om dagen åt pälsvård.

Ett annat spår för forskarna var betarna. Elefanter har stora och tydliga betar, medan klippgrävlingarnas är mindre och bildas av framtänder, precis som hos elefanter. Hos de flesta andra djur bildas betar i stället av hörntänder, till exempel hos valrossar och vildsvin.

Likheterna med de större släktingarna slutar inte där. Klippgrävlingar har, liksom elefanter, mjölkkörtlar placerade i armhålorna och ljumskarna. Hanarnas testiklar ligger dolda i bukhålan nära njurarna.

Vad utmärker trädklippgrävlingarna?

Trädklippgrävlingar är, till skillnad från sina busklevande och klipplevande släktingar, nattaktiva. Det är en av anledningarna till att de länge undgick forskarna. Därför är de inte lika välstuderade som andra klippgrävlingar. I dag har forskarna identifierat 4 arter av trädklippgrävlingar:

• Sydlig trädklippgrävling, som lever i östra och södra Afrika i subtropiska och tropiska skogar – torra, fuktiga, låglänta och bergsnära – samt på savanner och i klippiga områden.
• Östlig trädklippgrävling, endemisk för Tanzania och Kenya, som främst lever i förbergen och bergsskogarna vid Kilimanjaro, Meru och Udzungwa.
• Benin-trädklippgrävling, som lever i Västafrika i området mellan floderna Niger och Volta.
• Västlig trädklippgrävling, som förekommer i subtropiska och tropiska fuktiga låglandsskogar, på savanner och i klippig terräng i Väst- och Centralafrika.

Trädklippgrävlingarnas päls är längre och något silkeslenare än hos andra arter. Färgen på den täta pälsen varierar med livsmiljön, från blekgrå till ljus- eller mörkbrun. Den skiftande färgen fungerar som ett evolutionärt kamouflage: i fuktiga områden med mycket grön vegetation är djuren mörkare, medan färgen i torrare zoner ofta är ljusare.

Födan liknar den hos deras släktingar. Trädklippgrävlingar äter främst blad, frukter, grenar och bark, och klättrar ofta upp i skogens högsta krontak för att nå dem.

Trädklippgrävlingar ger dessutom ifrån sig en rad läten som är svåra att beskriva. De sjunger, imiterar drillar, skäller, skriker, piper, klickar, visslar och morrar, ofta med en ljudnivå som utan vidare kan överstiga 100 decibel. Sången kan skilja sig något mellan arter, och den är ett av de kännetecken som hjälper forskarna att klassificera olika arter och underarter av trädklippgrävlingar. Forskare har också hittat en ny typ av läte, som de kallade ”strangled thwack”, och det kan i förlängningen leda till upptäckten av en ny art.

Trädklippgrävlingarnas läten kan jämföras med fågelsång, valars rop och fladdermössens ultraljudskommunikation. Den breda ljudrepertoaren är viktig för den dagliga kommunikationen i gruppen, för att varna för fara och under parningstiden, när hanarna försöker få honornas uppmärksamhet.

Klippgrävlingar från olika regioner kan förstå varandra på ungefär samma sätt som människor med olika dialekter, även om det tar en stund.

Det är framför allt hanarna som står för de höga lätena. Honor kan också låta, men betydligt mjukare och tystare, eftersom de saknar luftsäckar och förstorad struphuvud.

Under en bestigning av Kilimanjaro via Lemosho-rutten kan resenärer höra trädklippgrävlingarnas särpräglade läten. En natt i det första lägret i skogen kan bli särskilt minnesvärd just på grund av deras nattliga sång.

Sårbara arter

Trädklippgrävlingar är fortfarande relativt lite studerade, men forskare ser redan med oro på deras framtid. År 2015 klassificerades den östliga trädklippgrävlingen som nära hotad av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Naturliga predatorer som leoparder, örnar och afrikanska pytonormar, tillsammans med minskande livsmiljöer, räknas som de viktigaste riskfaktorerna.

Människans påverkan bidrar också till att populationerna av trädklippgrävlingar minskar. En del försöker tämja dessa små djur och hålla dem som husdjur.

Trädklippgrävlingar klarar sig däremot sämre i fångenskap än andra arter i samma ordning. Till skillnad från klipp- och buskklippgrävlingar, som lever i grupper och behöver social kontakt, är trädklippgrävlingar solitära. De håller sig helst till sin familj, som de tillbringar nästan all tid med i håligheter eller gryt. Det är skygga och försiktiga djur som aldrig bör tas från sin naturliga miljö, precis som andra vilda djur, även om de verkar möjliga att tämja.

Det bästa är att möta trädklippgrävlingarna i deras egen miljö och på deras villkor. De är svåra att få syn på eftersom de är nattaktiva, men en safari efter solnedgången ger möjlighet att lyssna efter deras ovanliga sång. Under en resa genom Tanzanias nationalparker tillsammans med Altezza Travel går det också att se andra, mer aktiva klippgrävlingar – klipplevande och busklevande arter. De är nyfikna djur, och om man närmar sig försiktigt och ger dem tid att vänja sig vid närvaron kan de till och med visa intresse för människor.

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar