Höghöjdsacklimatisering och höjdsjuka på Kilimanjaro

Varje år flyger tusentals resenärer till Tanzania för att försöka bestiga Afrikas högsta punkt, Kilimanjaro (5 895 m). En del återvänder hem utan att ha nått toppen. Det kan bero på flera saker, men den vanligaste orsaken är bristande höghöjdsacklimatisering.

På internet finns hundratals texter om ämnet. Många av dem liknar tyvärr vetenskapliga artiklar och använder terminologi som är svår att förstå för den genomsnittliga resenären. I den här artikeln förklarar vi med enkla ord vad höghöjdsacklimatisering är och vad du behöver göra för att acklimatiseringen ska fungera.

Observera: även om vi har genomfört tusentals Kilimanjaro-expeditioner och har stor erfarenhet av dessa frågor är vi inte läkare. Författaren till artikeln har genomgått utbildning i sjukvård i bergsmiljö och har intyg på det, men kan inte ge medicinska råd. Se informationen som vägledning. Om du har frågor om din hälsa inför bestigningen ska du rådgöra med din läkare.

Vad är höghöjdsacklimatisering?

När du planerar Kilimanjaro kommer du sannolikt ofta att se eller höra uttrycket höghöjdsacklimatisering. Kort sagt handlar det om fysiska förändringar i kroppen som gör att du mår bättre och kan fungera på högre höjd.

En naturlig fråga är varför vissa klättrare börjar må fysiskt dåligt när de kommer högre upp.

Ju högre vi kommer, desto lägre blir lufttrycket. Avståndet mellan syremolekylerna i luften vi andas ökar eftersom trycket inte räcker för att hålla dem lika tätt samman. Med varje andetag får kroppen därför mindre syre än på de höjder den är van vid.

Syre behövs för att blodcirkulationen, hjärnan och andra livsuppehållande funktioner ska fungera normalt.

Om du bor vid havsnivå är kroppen van vid en viss syrekoncentration. Under bestigningen av Kilimanjaro minskar den tillgängliga mängden syre gradvis, tills den vid toppen är cirka 40 % lägre än vid havsnivå.

Obs: Andelen syre i atmosfären som helhet, ungefär 20 %, är densamma vid havsnivå som på Kilimanjaro. Atmosfären består av syre, kväve och koldioxid i denna sammansättning.

När kroppen känner av syrebristen börjar den aktivt anpassa sig till de nya förhållandena. Många fysiologiska förändringar sker. De viktigaste är:

• andningsfrekvensen ökar. Kroppen försöker kompensera för mindre syre i varje andetag genom att andas oftare, så att det totala antalet syremolekyler blir ungefär det kroppen är van vid;
• delar av lungorna som normalt inte används fullt ut börjar aktiveras – kroppen har en reserv för sådana situationer;
• kroppen börjar producera särskilda enzymer som frigör syre från hemoglobinet och för det vidare till blodcirkulationen, vilket delvis fyller på tillgången;
• antalet röda blodkroppar i blodet ökar markant. Det gör att tillgängliga syremolekyler kan transporteras snabbare till vitala organ.

Så försöker kroppen återföra syrenivån till den nivå den behöver. Vid de dagliga hälsokontrollerna mäter våra guider din syresättning med en särskild mätare, en pulsoximeter. Syrenivån i blodet hjälper teamet att bedöma hur väl din acklimatisering fungerar.

Tillåtna syrenivåer

Normal syrenivå i blodet, ofta kallad saturation, ligger mellan 95 och 99 %. Personer med kroniska lungsjukdomar eller hjärt-kärlsvikt kan ha värden mellan 92 och 94 %.

I bergen förändras situationen och syresättningen kan sjunka. Vid hälsokontrollerna uppmärksammar våra guider följande värden:

• 90–99 % – mycket goda värden. Om det inte finns andra besvär kan vi med trygghet säga att klättraren är redo att fortsätta uppåt;
• 80–89 % – goda värden som tyder på att acklimatiseringen fungerar relativt väl, men det allmänna måendet behöver följas. Berätta alltid för din guide om du har huvudvärk, magbesvär, illamående eller annat obehag. Det kan vara de första tecknen på begynnande höjdsjuka. Läs mer om höjdsjuka längre ned.

Berätta för din guide om alla besvär, även små sådana. Om du mår dåligt ska du omedelbart informera guiden. Guidens uppgift är inte bara att leda dig till toppen av Kilimanjaro, utan också att ansvara för din säkerhet.

Alla våra huvudguider har särskild medicinsk utbildning för bergsmiljö och är internationellt certifierade Wilderness First Responders.

• 70–79 % – en tydlig signal om att något inte stämmer. Guiderna börjar ställa frågor för att förstå varför acklimatiseringen inte fungerar som den ska och för att skydda din hälsa och säkerhet.

Det betyder inte att du måste avbryta bestigningen och gå ned. Guiderna gör vad de kan för att du ska kunna fortsätta. Samtidigt är din hälsa och säkerhet alltid det viktigaste. Om det inte finns andra besvär låter guiderna dig andas syrgas från en särskild tub. Tillsammans med extra vila höjer det syrenivån i blodet och avlastar kroppen. Syresättningen återhämtar sig oftast, och du kan fortsätta bestigningen.

Om du även har andra besvär utöver låg syrenivå kan guiderna ge läkemedel för vanliga besvär vid bergsbestigning.

• 65–70 % – sådana värden är ett allvarligt tecken på att acklimatiseringen inte har fungerat och att kroppen inte hinner anpassa sig till höjden. En så låg syrekoncentration upptäcks vanligtvis vid kvällens hälsokontroll. Om klättraren, utöver låg syresättning, har svår huvudvärk, illamående och andra symtom på höjdsjuka sätter guiderna på en syrgasmask och följer personen till närmaste evakueringspunkt. Därifrån hämtas klättraren med bil eller helikopter. Vid behov används bår för att transportera den sjuka klättraren till evakueringspunkten.

Observera att vissa läger på Kilimanjaro inte kan nås med evakueringsfordon eller helikopter. Från dessa platser sker evakueringen till fots, eller på bår, fram till nationalparkens utgång.

Beslutet att evakuera en klättrare tas alltid med största allvar av våra guider. Vi vet att bestigningen av Kilimanjaro för många är en länge planerad resa och en betydande investering. Men hälsa och liv kan inte värderas i pengar, och ingen expedition är värd en sådan risk. Du kan alltid återvända till Kilimanjaro och försöka igen. Av de tusentals deltagare som följer med på våra expeditioner varje år tvingas flera dussin avbryta och gå ned. De flesta återvänder året därpå och når toppen.

Vi förstår hur viktigt det är för många att stå på toppen, och vi arbetar för att deltagarna ska ha bästa möjliga förutsättningar att nå sitt mål. På våra expeditioner använder vi välbalanserade måltidsplaner för berget, utrustning av hög standard och dagliga hälsokontroller både morgon och kväll. Guiderna hjälper klättrarna att hitta rätt gångtempo, bär syrgas på tub och gör mycket annat för att deltagarna ska kunna nå Uhuru Peak (5 895 m).

Om det av någon anledning inte blir så lämnar vi betydande rabatt till den som vill göra ett nytt försök med oss.

Om guiden bedömer att fortsatt bestigning är farlig är det därför bästa du kan göra att gå ned enligt guidens instruktioner och börja planera för en ny expedition.

Höjdsjuka

Om kroppen har problem med att acklimatisera sig till höjden behöver man gå ned utan dröjsmål. Så snart kroppen får mer syre börjar den återhämta sig och återgå mot normalt. Om du stannar kvar på hög höjd kan du med tiden utveckla en allvarlig grad av höjdsjuka. Det är ett mycket farligt tillstånd som kan visa sig som hjärnödem eller lungödem, och i särskilt svåra fall båda. Om den drabbade inte evakueras i tid och får medicinsk hjälp kan komplikationerna vara dödliga.

Det är avgörande att skilja symtom som hör till normal höghöjdsacklimatisering från symtom på höjdsjuka. Höjdsjuka visar att klättraren tydligt inte kan anpassa sig till höjden och måste evakueras. Den viktigaste indikatorn är syrenivån i blodet.

Övriga tecken bedöms sammantaget av guiderna. Följande faktorer kan tyda på begynnande höjdsjuka:

• svår, ihållande huvudvärk;
• allvarliga sömnstörningar eller fullständig oförmåga att somna på natten;
• illamående och kräkningar.

Det kan verka förvirrande eftersom symtomen liknar dem som kan förekomma vid vanlig acklimatisering. Vid korrekt acklimatisering är besvären däremot mildare och bör gå över inom 1 dygn eller snabbare. En av guidernas viktigaste uppgifter under bestigningen är att bedöma symtomens allvar och avgöra nästa steg: låta deltagaren andas syrgas från tub och stödja kroppen med särskilda läkemedel, eller inleda evakuering.

Lungödem

Lungödem uppstår när ljus blodplasma ansamlas i lungvävnaden. När den drabbade försöker andas in skummar vätskan och hindrar lungorna från att utföra sin uppgift: att förse kroppen med syre. Det är ett av de vanligaste allvarliga höjdrelaterade tillstånden och troligen en av de främsta dödsorsakerna i bergsmiljö.

Lungödem utvecklas i 3 stadier, där symtomen blir mer uttalade för varje stadium.

Följande symtom tyder på första stadiet av lungödem:

• patienten kan stå på benen, men har svårt att röra sig; i vissa fall kan patienten inte gå alls;
• urinering uteblir under lång tid, 8–12 timmar;
• andningsbesvär förekommer, patienten börjar hosta torrt eller biter ihop tänderna vid försök att andas in;
• andningen blir kraftigare och snabbare;
• huden kan bli fuktig och blek;
• läppar, öron och nagelbäddar kan få en blåaktig ton;
• pulsen ökar tydligt;
• patienten försöker lägga sig men klarar inte att ligga horisontellt någon längre stund;
• i vissa fall stiger patientens temperatur, vilket tyder på feber.

Om patienten inte snabbt kommer ned på lägre höjd och får medicinsk hjälp börjar tillståndets andra stadium utvecklas.

Symtom på andra stadiet av lungödem är bland annat:

• oförmåga att stå, samtidigt som patienten inte heller kan ligga ned. Patienten intar en halvsittande position. Försök att lägga sig kan leda till kvävningskänsla på grund av vätska i lungorna, och patienten sätter sig upp igen;
• torrhostan övergår i våt hosta. Slem kan hostas upp;
• snabb puls;
• patienten är ständigt törstig.

Om patienten stannar kvar på hög höjd inträder det tredje stadiet efter cirka 8–10 timmar:

• skarp, genomträngande huvudvärk;
• hög feber;
• blodtrycket stiger – det övre trycket når 150–170 och det nedre 90–100 mm Hg;
• blod syns i upphostat slem och annan vätska får röd färg;
• andningen är svår och rosslande ljud från bröstet hörs tydligt;
• rosa skum börjar tränga fram ur näsa och mun.

Om den drabbade fortfarande befinner sig på höjd efter det tredje stadiet faller personen i koma.

Hjärnödem

Hjärnödem uppstår när vätskemängden i hjärnans kapillärer minskar. Följden blir att hjärnan svullnar och ökar i storlek. I avancerade stadier börjar lillhjärnan trycka mot hjärnstammen och skadar dess livsviktiga områden.

Liksom lungödem utvecklas hjärnödem i 3 stadier.

I första stadiet ses följande symtom:

• huvudet känns tungt, med akuta sprängande smärtor och en känsla av att hjärnan inte får plats i skallbenet;
• upprepade kräkningar;
• den drabbade får koordinationsproblem. Gången kan likna berusning och patienten kan inte gå rakt;
• personen blir mycket apatisk och avskärmad från det som händer;
• patienten har svårt att svara på frågor och reagera på andras uppmaningar.

Skillnaden mellan hjärnödem och lungödem är att den drabbade kan ligga horisontellt vid hjärnödem.

Om personen inte går ned inträder hjärnödemets andra stadium efter ungefär 10 timmar. Det kännetecknas av följande:

• huvudvärken blir betydligt svårare;
• patienten börjar bete sig märkligt och förstår inte vad som händer. Aggressiva episoder, eufori eller avvikande beteende kan förekomma. Patienten kan aktivt motsätta sig evakuering, hota teamet och andra klättrare;
• med tiden påverkas medvetandet. Patienten kan sluta känna igen medlemmar i klätterteamet eller visa andra kognitiva försämringar.

Därefter följer det tredje stadiet, som kännetecknas av:

• pupillerna vidgas och reagerar inte på ljus;
• patienten förlorar medvetandet periodvis och beter sig irrationellt och förvirrat när medvetandet återkommer;
• armar och ben domnar och förlorar känsel;
• huvudvärken tilltar i svårighetsgrad.

Precis som vid lungödem faller den drabbade i koma efter det tredje stadiet.

Alla guider på Altezza Travel har utbildning för att känna igen misstänkt lungödem eller hjärnödem, agera korrekt och ge behandling med deltagarens säkerhet i fokus.

Våra guider arbetar förebyggande. Om en klättrare med Altezza Travel börjar må dåligt låter vi aldrig situationen försämras så långt att den ens når första stadiet av lungödem eller hjärnödem. Så snart det står klart att klättraren mår dåligt på grund av höjdsjuka, och inte på grund av det förväntade obehag som kan följa normal höghöjdsacklimatisering, ser vi till att personen följs ned till närmaste evakueringspunkt. Därifrån hämtas den drabbade med särskilt evakueringsfordon eller helikopter. Därför är våra regelbundna hälsokontroller 2 gånger per dag så viktiga.

Vad händer efter en evakuering? Personen förs till regionsjukhuset i området, KCMC Hospital i Moshi. Det är ett av de modernaste sjukhusen i sydöstra Afrika, och specialisterna där möter regelbundet sjukdomstillstånd kopplade till bergsmiljö. Ett team av erfarna läkare behandlar patienten och följer vården.

På våra expeditioner är sådana situationer mycket ovanliga. Teamet genomför obligatoriska hälsokontroller 2 gånger om dagen, då alla besvär fångas upp. Med pulsoximetrar mäter guiderna regelbundet syrenivån i deltagarnas blod. Vi har också obegränsad tillgång till syrgas på tub och kan vid behov hjälpa kroppen att anpassa sig lättare. Vårt fokus på deltagarnas hälsa redan från expeditionens första dag, och vårt förebyggande arbete med acklimatisering, gör att de som bestiger berget med oss sällan får hälsoproblem på Kilimanjaro.

Våra guider följer klättrarnas hälsa på Kilimanjaro mycket noggrant. Under det senaste året nådde fler än 2 000 personer Afrikas högsta topp (5 895 m) tillsammans med Altezza Travels team. Av olika skäl nådde omkring 100 deltagare inte toppen. Nedstigningen organiserades i tid, och ingen fick fördröjd behandling som ledde till livshotande tillstånd som hjärnödem eller lungödem.

Antalet avbrutna bestigningar påverkas också av att många resenärer går upp i par. Om till exempel den ena partnern beslutar att gå ned väljer den andra ofta att följa med, även om personen själv hade kunnat nå toppen.

Grundregler för lyckad acklimatisering

Med våra rekommendationer acklimatiserar sig den stora majoriteten av deltagarna som bestiger Kilimanjaro väl till höjden. Vissa känner ingenting alls, medan andra anpassar sig med lätt obehag under expeditionens första dagar. Ett visst obehag är normalt och är en av anledningarna till att våra guider gör regelbundna hälsokontroller. En klättrare kan känna sig påverkad men ändå acklimatisera sig normalt enligt pulsoximeterns värden och övriga symtom.

För att kroppen ska anpassa sig väl till höjden är det viktigt att komma ihåg några enkla men viktiga regler:

Välj rutter på 7 dagar eller mer. Som vi förklarade ovan sker många processer i kroppen under acklimatiseringen. För att anpassningen till höjd ska lyckas behöver kroppen 2 saker: tid och energi.

Erfarenheten visar att 6 dagar upp till toppen räcker för de flesta resenärer. Det är så lång tid själva uppstigningen tar på 7-dagarsrutter; den extra dagen behövs för nedstigningen. Etapperna på sådana program är relativt måttliga, särskilt under trekkingens första dagar. Efter ankomst till lägret har deltagare på en 7-dagarsbestigning betydligt mer tid för vila och återhämtning än de som väljer ett 6- eller 5-dagarsprogram på Kilimanjaro.

Därför är de flesta av våra gruppbestigningar av Kilimanjaro 7-dagarsrutter. De passar både nybörjare och erfarna klättrare utan tidigare höghöjdsacklimatisering.

Resenärer som inte har idrottat på länge, eller som vill ta rutten i ett lugnare tempo, rekommenderas att titta på 8-dagarsrutterna. De innebär 7 dagars uppstigning på Kilimanjaro och 1 extra dag för nedstigning.

Besökare på vår webbplats kan undra över de publicerade 5- och 6-dagarsprogrammen. Vi publicerar dem för erfarna bergsvandrare som redan har acklimatiserat sig före ankomsten till Kilimanjaro och inte behöver lika lång tid för kroppen att anpassa sig till den höga höjden.

Ett annat sätt att acklimatisera sig är att först bestiga berget Meru, Tanzanias näst högsta topp (4 566 m). Efter att ha nått toppen där kan du tryggt välja ett 5-dagarsprogram på Kilimanjaro, eftersom kroppen då är tillräckligt förberedd för höjden trots den kortare rutten.

Drick mer vatten. Kroppen använder mycket vatten under en bergsbestigning, både på grund av fysisk ansträngning och för de extra funktioner som krävs för att anpassa sig till högre höjd. Det är viktigt att hela tiden fylla på vätska. Klättrare på Kilimanjaro måste dricka minst 3–4 liter vatten per dag.

Vi rekommenderar att du dricker 1,5 liter under etappen mellan lägren och resten efter ankomst. Det är bättre att dricka små klunkar ofta. Under vandringen gör våra guider en kort paus var 25–30:e minut och påminner klättrarna om att ta några klunkar vatten.

Ät ordentligt. Kroppen behöver mycket energi för att kunna acklimatisera sig. Därför behöver du äta ordentligt. Maten till expeditionens deltagare lagas av vårt team av bergskockar. De serverar varma måltider och drycker till frukost, lunch och middag. Vi har tagit fram en bergsmeny som är både god och balanserad. Varje dag serveras bland annat gröt och andra spannmålsrätter, kyckling, nötkött, ägg, spaghetti, grönsaker, färsk frukt och soppor.

Bergsmenyn är något vi på Altezza Travel lägger stor vikt vid. Vi har utbildat vårt kockteam under lång tid, och det betyder mycket när deltagare berättar att de åt bättre i Altezza Travels läger än andra klätterteam i samma läger. Du kan läsa omdömen om våra expeditioner här.

Ibland märker nya klättrare att aptiten försvinner på berget. Även då behöver kroppen energi, och du måste försöka få i dig mat.

Gå högt – sov lågt. Det är ett välkänt uttryck inom bergsbestigning och grunden för så kallad stegvis acklimatisering. Kroppen anpassar sig bättre när dagens etapp går på högre höjd och klättrarna sedan sover något lägre än den högsta punkt de nådde under dagen.

Du behöver inte själv oroa dig för att följa principen. Guiderna tar dig regelbundet till acklimatiseringspunkter. Vi har redan kartlagt varje rutt och känner till den exakta acklimatiseringsprofilen. Det vi ber om är att du litar på oss och deltar i de korta extra vandringarna efter ankomst till lägret. Du går upp till en högre punkt och återvänder sedan till lägret för vila. Även om du gärna skulle hoppa över acklimatiseringsvandringen efter dagens etapp bör du delta. Erfarenheten visar att anpassningen till höjd går betydligt snabbare för dem som följer med på acklimatiseringsvandringarna än för dem som avstår.

Ta det lugnt. Ju långsammare gångtempo, desto bättre för kroppen. Det är bättre att kroppen använder sina resurser till acklimatisering än till återhämtning efter för snabb gång. Helst ska du gå 2–3 gånger långsammare på Kilimanjaros sluttningar än du normalt går på gatan hemma.

Guider och bärare kommer ofta att upprepa uttrycket Pole pole. På swahili betyder det långsamt. Det är ett av de viktigaste råden för en lyckad bestigning av Kilimanjaro. Erfarenheten visar att nästan alla klättrare som håller ett jämnt, långsamt tempo från expeditionens början acklimatiserar sig väl och når Uhuru Peak (5 895 m) utan större svårigheter.

Följ dessa enkla regler och var öppen med hur du mår vid morgonens och kvällens hälsokontroller. Lyssna på råden från Altezza Travels guider, så får du goda förutsättningar för en lyckad bestigning av Kilimanjaro.

Om du fortfarande har frågor om höghöjdsacklimatisering eller om att bestiga Kilimanjaro är du välkommen att mejla oss. Våra specialister svarar gärna på dina frågor.

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar