Fågelskådning vid Victoriasjön och närliggande nationalparker

De mest använda resrutterna går genom landets norra och södra nationalparker, som hör till Tanzanias bäst utforskade områden när det gäller fågellivets artrikedom. Hit hör populära Serengeti och Ngorongoro, Manyara-sjön, känd sedan Hemingways tid, en nationalpark som omfattar Kilimanjaro, liksom de sydliga Mikumi, Selous och Nyerere samt Ruaha nationalparks vidsträckta vildmarksområden. Samtidigt finns det fortfarande mindre utforskade och sällan besökta platser i Tanzania. Det betyder inte att den som planerar en fågelskådningsresa i Tanzania saknar skäl att resa dit.

I nordvästra delen av landet finns många rika livsmiljöer som lockar tusentals fåglar av olika arter. Vatten präglar området: från Kageras sjöar och våtmarker till de lokala floder som rinner ut i Victoriasjön, och själva den enorma sjön med papyrusbestånd och öar täckta av tät skog. För några år sedan inrättade Tanzanias regering flera nya nationalparker här. De har ännu inte fullständiga artlistor. Skyddsområdena behöver engagerade fågelskådare som vill resa hit, bidra med observationer och hjälpa till att dokumentera det lokala fågellivet.

Burigi-Chato nationalpark

Intill Victoriasjön, Afrikas största sjö, ligger Burigi-Chato nationalpark. Parken omfattar stora områden och är Tanzanias 6:e största nationalpark till ytan. Den sträcker sig från sjöns stränder till gränsen mot Rwanda. Landskapet består av kuperad terräng med skog, floder och den långa Burigi-sjön. Sjöns exakta längd är svår att mäta – den varierar mellan 18 och 30 km. Fenomenet är vanligt i den här delen av Afrika, där många vattensystem växlar mellan att vara vattenfyllda och att torka ut. Sjön, floderna med sina översvämningsmarker och de permanenta våtmarkerna gör området attraktivt för fåglar.

Flera individer av träskonäbb (Balaeniceps rex) har observerats här, och det finns antaganden om att arten kan häcka i området. Denna solitära fågel föredrar svårtillgängliga våtmarker. Det saknas uppgifter om populationen i Tanzania, och varje plats där den har setts väcker stort intresse bland fågelskådare. Burigi-Chato nationalpark är en av få lämpliga platser där den sällsynta arten möjligen kan häcka.

Det finns rapporter om rödkindad barbett (Lybius rubrifacies) i området. Arten har ett begränsat utbredningsområde och förekommer bara i denna del av Tanzania och i grannländerna. Den ses i skog eller gräsmarker med enstaka träd. Rödkindade barbetter lever ofta i par eller små familjegrupper. Kunskapen om arten är fortfarande begränsad, vilket gör beteendeobservationer särskilt intressanta. Även miombostentrast (Monticola angolensis) och Arnottskvätta (Myrmecocichla arnotti), som vanligen förekommer betydligt längre söderut, har observerats i nationalparken.

De vidsträckta områdena är goda livsmiljöer för kornknarr (Crex crex) och dubbelbeckasin (Gallinago media). Åtminstone använder dessa flyttfåglar nationalparkens marker som rastplats under sina långa förflyttningar. Dubbelbeckasinen är känd för sin anmärkningsvärda flyttkapacitet och kan flyga mycket långa sträckor utan vila. Flyttningen omfattar ofta 4 000 till 7 000 km, vilket fåglarna i genomsnitt klarar på 3 dagar. De färdas inte bara flera tusen kilometer utan stopp; hastigheten är också hög. Dubbelbeckasiner räknas till de snabbaste flyttfåglarna och kan nå upp till 97 km/h. Arten kan även ha rekord i flyghöjd, eftersom en individ har observerats på 8 700 m över havet.

Artlistor från området nämner svarttyglad timalia (Turdoides sharpei), en ljudlig art som rör sig i flockar i buskage och högt gräs, samt halsbandssporrhöna (Scleroptila streptophora), som föredrar gräsbevuxna, steniga kullar. Liksom andra sporrhöns flyr de snabbt när de uppfattar fara, men just denna art är särskilt skygg. Tidig morgon anses ge bäst möjlighet att se den.

Burigi-Chato nationalpark bestod tills nyligen av Burigi, Biharamulo och Kimisi Game Reserves. I många källor beskrivs området fortfarande på det äldre sättet. Det är anmärkningsvärt att det saknas heltäckande fågelartlistor för denna del av Tanzania och att området är svagt undersökt. Bara några tiotal arter är dokumenterade, trots att den varierade livsmiljön bör kunna hysa betydligt fler. Antalet fågelarter här ligger sannolikt nära 400. Förhoppningsvis kommer de kommande åren att föra fler resenärer hit, inte minst erfarna fågelskådare. Det skulle ge bättre kunskap om fågellivet i nordvästra Tanzania.

Våtmarkerna längs Kagerafloden

I nordvästra Tanzania, längs gränsen mot Rwanda, rinner Kagerafloden, en av landets längsta floder. Den räknas som den mest avlägsna källfloden i Nils flodsystem. Floden har gett namn både åt en region i Tanzania och åt Akagera nationalpark i grannlandet Rwanda. Nästan längs hela sitt lopp skapar Kagera en omfattande översvämningsslätt med våtmarker och ett avrinningsområde på totalt 60 000 km². Till sist mynnar floden i Victoriasjön, där den är den största tillflödesfloden. I området finns också flera sjöar. Den rika vattenmiljön lockar många fågelarter.

År 2019 inrättades 3 nationalparker nära Kagerafloden: Burigi-Chato, Rumanyika-Karagwe och Ibanda-Kyerwa. Forskningen om djur- och växtliv fortsätter i parkerna, safarirutter utvecklas och logistiken för besökare planeras. De mer detaljerade studierna av regionen, inklusive de ornitologiska, ligger alltså fortfarande framför oss. Här finns en möjlighet att vara bland de första att dokumentera fågellivet i västra Tanzania, väster om Victoriasjön. Rwandas Akagera nationalpark fungerar som ett tydligt exempel. Den har funnits i nästan 1 sekel och räknas till de största skyddade områdena längs Nils flodsystem, med många väldokumenterade platser för fågelskådning. Den tanzaniska delen av Kageras översvämningsmarker lär få mer uppmärksamhet under de kommande åren. I dag är fågellivet i området svagt undersökt och beskrivs främst i allmänna ordalag som en viktig fågelzon i Kageraflodens våtmarker.

Förekomsten av papyrusgulsångare (Calamonastides gracilirostris) är dokumenterad här. Arten är relativt sällsynt i Östafrika och förekommer uteslutande i papyrus- och vassbälten, vilket namnet antyder. En annan sångare, större sumpsångare (Acrocephalus rufescens), har ett delvis liknande namn men är betydligt mer iögonfallande och har en mycket större utbredning. Papyrusgulsångaren kan likna andra arter, men skiljer sig genom bland annat grönare ovansida, bredare näbb samt smala ben och stjärt. Även sången avviker, vilket ofta är viktigt vid artbestämning. Noggrann observation är därför avgörande när liknande arter ska skiljas åt.

Träskonäbb (Balaeniceps rex) har också observerats här, men sällan och i små antal. Det antas att det kan finnas fler individer i området. Enkelbeckasin (Gallinago media) har noterats, även den sparsamt. Papyrustörnskata (Laniarius mufumbiri) förekommer däremot längs nästan hela Kageras lopp. Det är en vacker fågel med gul "mössa" på huvudet, och bröstet och buken beskrivs som klart rosaorange. Dess ljudliga visslingar och knarrande läten gör den lättare att lokalisera i papyrusbestånden.

Kageras våtmarker är kända som livsmiljö för vitvingad sumpsångare (Bradypterus carpalis) ur familjen Locustellidae och papyruskanariesiska (Crithagra koliensis) ur familjen finkar. Den senare bygger bo direkt på papyrusstjälkar och använder växtens blad. Som namnen visar är många av regionens fåglar starkt knutna till den flora som dominerar längs Kagerafloden.

Minziro Forest Reserve

Norrut, nära gränsen mot Uganda, ligger ett viktigt skogsreservat på hög höjd. Här har över 200 fågelarter registrerats, däribland flera tiotal arter som är mer typiska för Ugandas skogar än för Tanzanias. Det är en av regionens mest särpräglade livsmiljöer.

Här kan man se Woodhouses myrpickare (Parmoptila woodhousei), som normalt hör hemma i andra änden av kontinenten, i västra och centrala Afrikas biom. Även afrikansk törnflugsnappare (Megabyas flammulatus) har observerats i de lokala skogarna. Dessutom är mörk långstjärtad gök (Cercococcyx mechowi) en intressant art här. Victoriasjöns västra strand är den enda platsen i Tanzania där den kan observeras.

För en fågelskådare är jätteturako (Corythaeola cristata) ett av de starkaste fynden. Fågeln är svår att beskriva i ord och gör sig bäst i fält. Den är också lättare att följa än många andra turakoarter, eftersom den har begränsad flygförmåga och ofta hoppar från gren till gren. I landsbygdsområden i Demokratiska republiken Kongo är det känt att lokalbefolkningen äter köttet från dessa fåglar.

Praktnektarfågel (Cinnyris superbus) är en annan eftertraktad observation i skogsreservatet. Utöver den finns 5 andra arter av nektarfåglar här. En annan färgstark art i området är vitbukig kungsfiskare (Corythornis leucogaster). Även svartvit hjälmhornskata (Bycanistes subcylindricus) fångar uppmärksamheten hos erfarna fågelintresserade. Denna stora skogslevande hornskata dras särskilt till fruktträd, inte minst fikon.

Det är viktigt att inte bara titta upp i grenverket utan också ner mot marken. I Minziro finns intressanta arter som lockas av maskar, blötdjur och iglar. Vitfläckig dunrall (Sarothrura pulchra) rör sig till exempel genom undervegetationen på jakt efter föda, medan Lathams sporrhöna (Peliperdix lathami) är skygg och svår att få syn på.

I Minziro-skogen finns många fler ovanliga arter. I denna korta översikt finns inte utrymme att nämna alla, men några av arterna i området är rödhättad malimbe (Malimbus rubricollis), gul långnäbb (Macrosphenus flavicans), rödbukig paradisflugsnappare (Terpsiphone rufiventer) och grå jako (Psittacus erithacus), en av världens skickligaste ljudhärmare bland fåglar. Den sistnämnda är känd för att inte bara kunna härma komplexa ljud, utan också koppla dem till objekt och till begrepp som färger och tal, vilket visar på hög intelligens.

När du utforskar denna nordvästra del av Tanzania är det värt att komma ihåg att många arter som normalt förknippas med Centralafrika och till och med Västafrika kan ses här. Det gör området särskilt intressant för fågelskådning.

Rubondo Island nationalpark

Många öar ligger utspridda i Victoriasjön, bland annat Rubondo Island norr om Emin Pasha Gulf. Tillsammans med ett tiotal mindre öar och vattnen runt dem bildar den Rubondo Island nationalpark. Ön är känd för sin täta skog. Den har aldrig haft någon permanent bosättning och hyser många fåglar och fjärilar vars mångfald i stor utsträckning inte har påverkats av mänsklig exploatering. Nationalparken uppges ha över 400 fågelarter.

Utöver regnskogen på huvudön, som är 26 km lång, finns viktiga fågelmiljöer som papyrusvåtmarker omgivna av dadelpalmer, ängar och till och med sandstränder. Samtidigt är upp till 90 % av nationalparken täckt av skog. Ön saknar floder, och jorden är av vulkaniskt ursprung eftersom ön i praktiken består av 4 vulkaniska kullar.

Här kan man observera goliathäger (Ardea goliath), vars namn syftar på att den är den största hägerarten. Den kan bli 152 cm hög. På huvudön finns också en stor koloni av afrikansk fiskörn (Haliaeetus vocifer). Besökare i parken berättar att deras rop hörs nästan oavbrutet över skogen. Rubondo Island tros hysa världens tätaste population av dessa örnar.

I nationalparken finns många heliga ibisar (Threskiornis aethiopicus), en art som hade särskild religiös betydelse i det gamla Egypten men som drabbades hårt av massutrotning och kraftiga populationsminskningar. Fåglarna betraktades som heliga och offrades till guden Thot. Historiska uppgifter uppskattar att upp till 8 miljoner ibisar dödades under den perioden. I dag har arten återhämtat sig, och den globala populationen uppskattas till 200 000 till 450 000 individer. Arten är inte längre omedelbart hotad.

Bland öns övriga vattenfåglar finns afrikansk dvärgskarv (Microcarbo africanus). Dessa skarvar är kända för sin dykförmåga och kan söka föda på stort djup. Samtidigt gör just detta att de konkurrerar direkt med fiskare, som ofta ser dem som ett problem. Även storskarv (Phalacrocorax carbo) förekommer i området och bidrar till öns varierade fågelliv.

I Rubondo Island nationalpark kan man se flera rovfåglar i flykt, bland annat afrikansk fiskörn och västlig ormörn (Circaetus cinerascens). Vattenfåglar som dimorf häger (Egretta dimorpha) förekommer också. Parken hyser nordlig brunstrupig vävare (Ploceus castanops) och flera andra vävararter.

En av de mer iögonfallande arterna här är rödbandad nektarfågel (Cinnyris erythrocercus), först beskriven av den tyske zoologen Gustav Hartlaub, känd för sitt arbete med exotiska fågelarter. Hans insatser inom ornitologin omfattar beskrivningen av hundratals nya fågelarter och medgrundandet av Journal of Ornithology 1853. I dag bär flera fågelarter hans namn.

Grå jako (Psittacus erithacus) finns också på ön. Generellt sett är arten introducerad på Rubondo, liksom de flesta större djur som lever här. Djuren fördes till ön redan i mitten av 1960-talet. En av de första som gjorde det var zoologen och djurskyddsförespråkaren Bernhard Grzimek, författare till boken "Serengeti Shall Not Die". Grå jakon kom senare: år 2000 räddades 34 individer från tjuvjägare och släpptes ut på ön.

På ebird.org listas färre än 100 arter för denna plats. Samtidigt finns det hittills bara 9 inlämnade artlistor, och sannolikt finns många fler arter att dokumentera i denna artrika önationalpark.

Victoriasjön: Mwanzabukten

När det gäller viktiga fågelområden vid Victoriasjön finns flera bukter och angränsande områden, utöver ögrupperna. Som regel är de svagt undersökta och saknar heltäckande fågelartlistor. Hit hör Bundabukten, nästan vid gränsen till Serengeti, den mer nordliga Marabukten och Mwanzabukten, där den stora staden med samma namn ligger.

Fågellivet är rikt på dessa platser, särskilt bland vattenfåglar. På grund av bristen på data beskriver vi inte bukterna eller Bumbireöarna i detalj här. I stället stannar vi kort vid Mwanzabukten, för att lyfta fram regionen som helhet och de enskilda platserna vid Victoriasjön.

Det viktiga fågelområdet omfattar en del av bukten, papyrusbevuxna kustområden samt små öar i sjön, däribland den största, Juma. De mest påtagliga populationerna här är storskarv (Phalacrocorax carbo) och afrikansk dvärgskarv (Microcarbo africanus), med hundratals eller till och med tusentals individer. Det finns också uppgifter om flera tusen silkeshägrar (Crinifer zonurus).

Det lokala viktiga fågelområdet omfattar också den lilla ön Saanane, som tillsammans med 2 närliggande småöar bildar Tanzanias minsta nationalpark, Saanane Island nationalpark. Den omfattar drygt 2 km². Läget är praktiskt eftersom parken ligger inom Mwanzas stadsgräns. Parken hyser över 100 fågelarter.

Bland de mer intressanta arterna här finns östlig bananätare (Crinifer zonurus). Den saknar turakoernas färgstarka fjäderdräkt men är ändå en särpräglad fågel med klart gul näbb och uttrycksfullt beteende. Klaasgök (Chrysococcyx klaas) är också iögonfallande med sina brons- och grönglänsande färger. Den lägger sina ägg i andra arters bon, ofta hos nektarfåglar. Klaas, som arten fick sitt namn efter, var inte vetenskapsman eller förmögen expeditionsfinansiär utan en enkel assistent, en Khoekhoe, Khoekhoen är ett nomadiskt urfolk i sydvästra Afrika. Deras språk är äldre än bantuspråken. som hittade typexemplaret. Ornitologen François Levaillant François Levaillant var en fransk ornitolog och Afrikaforskare som på 1700-talet gjorde en lång resa genom kontinentens södra delar. Han var en nyfiken forskare, uppskattade skönhet och var en hängiven jägare. Under sina resor i södra Afrika förälskade sig Levaillant i en ung kvinna från khoekhoefolket och beskrev deras flirt i sina anteckningar. Texterna påverkade tidiga sydafrikanska romaner om relationer mellan européer och afrikanska kvinnor. Fransmannen gav henne namnet Narina, som betyder "blomma" på khoekhoespråket. Senare beskrev han en ny fågelart och uppkallade den efter sin älskade: Apaloderma narina, även känd som narinatrogon. François Levaillant betraktas som en pionjär inom reseskildringen och som en förnyare av den resestil som senare kom att kallas safari, även om han inte själv myntade ordet "safari". Ordet kommer från swahili och började användas senare. betraktade honom som en vän och ville låta hans namn leva vidare i historien.

Bland de lokala nektarfåglarna kan nämnas gulbukig nektarfågel (Cinnyris venustus) och scharlakansbröstad nektarfågel (Chalcomitra senegalensis). Förutom nektar äter de olika insekter, spindlar, gräshoppor och larver. Samtidigt är de särskilt väl anpassade för att hämta nektar: den låga vikten gör att de lätt kan fladdra från blomma till blomma och hovra framför dem de väljer, medan de långa, böjda näbbarna med spetsiga ändar gör det möjligt att nå nektarn, vid behov genom att sticka hål på kronbladen. De långa, rörformade tungorna är anpassade för att suga upp nektar. Detta gäller alla nektarfåglar. På ön finns också ytterligare ett par arter.

Parasitvävare, även kallad gökfink (Anomalospiza imberbis), är en annan intressant fågel som kan ses här. Den förekommer i många delar av Afrika men upptäcktes och beskrevs först här i Tanzania, vid kusten mitt emot Zanzibar. Den kallas parasitvävare eftersom den, liksom gökar, lägger sina ägg i andra fåglars bon. Offren är ofta prinior, små fåglar i familjen Cisticolidae. Gör värdarterna något åt detta? Deras egna ägg har utvecklats snabbt och ändrat färgteckning så att föräldrarna kan skilja sina ägg från boparasitens. Intressant nog har gökfinkarnas ägg också börjat anpassa sig: parasitfåglarna lägger nu ägg som liknar de förändrade färgerna hos värdartens ägg. Det är ett slags evolutionär kapplöpning som har observerats under de senaste årtiondena.

På öarna i Saanane Island nationalpark, liksom längs hela Tanzanias strand vid Victoriasjön, finns många andra intressanta fåglar. Ett gott exempel är en plats som enligt ebird.org räknas till Tanzanias 15 främsta hotspots, med 400 registrerade fågelarter – en av lodgerna nära Speke Bay. Bukten fick sitt namn efter John Speke, John Speke var en välkänd engelsk upptäcktsresande och outtröttlig Afrikaforskare. I mitten av 1800-talet genomförde han 3 expeditioner över den då för européer okända kontinenten i sökandet efter Nilens källa. Genom hans arbete fick européer kännedom om Afrikas 3 stora sjöar och om Nilens verkliga källa – Victoriasjön, tillsammans med tillflödesfloden Kagera. den europeiske upptäcktsresande som identifierade Victoriasjön som Nilens källa.

När det gäller andra mindre utforskade fågelskådningsplatser i Tanzania som vi har beskrivit i den här artikeln, är bristen på data en del av skälet att resa dit. Här finns möjlighet att bidra med tidiga observationer från områden med rikt fågelliv.

För dig som vill utforska de mest intressanta fågelskådningsplatserna i andra delar av landet rekommenderar vi vår översiktsartikel "Tanzania: 10 främsta platserna för fågelskådning".

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar