Fågelskådning i Mkomazi nationalpark samt Pare- och Usambarabergen

När vi tänker på norra Tanzania är det ofta Serengeti och Ngorongoro, Kilimanjaro samt den något mindre besökta men mycket intressanta Tarangire nationalpark och Manyara-sjön som först kommer upp. Alla är relevanta för fågelskådare: i dessa områden och i närliggande miljöer finns flera hundra fågelarter. Men norra Tanzania rymmer betydligt fler platser som lockar fågelintresserade resenärer från hela världen till fågelskådningsresor i landet.

I nordöstra Tanzania, nära gränsen till Kenya, finns flera viktiga fågelområden som fortfarande har stor artrikedom, trots ett ökande mänskligt tryck. Det rapporteras ofta att bergsskogarna i Usambara- och Parebergen avverkas och ersätts av bosättningar, plantager och jordbruksmark, liksom av planterade skogar där träden odlas för senare avverkning. Mellan dessa bergskedjor och den kenyanska gränsen ligger samtidigt ett stort skyddat område där hundratals fågelarter förekommer: Mkomazi nationalpark. Därtill finns många mindre skyddsområden spridda över Usambara- och Parebergen. I den här artikeln går vi igenom vad som väntar i dessa områden under en fågelskådningsresa i Tanzania.

Mkomazi nationalpark

I Mkomazi finns över 400 fågelarter. Stora delar av området är skogsklädda, men det finns också gott om öppna ytor. Här syns även ensliga klippkullar med galleriskog. Nederbörden är begränsad, eftersom det mesta regnet faller öster om Mkomazi och inte passerar Usambarabergen, som utgör en naturlig barriär mot nationalparken. Södra Parebergen skyddar parken från väster och fortsätter Usambaras bergskedja. I norr gränsar Mkomazi till Tsavo West nationalpark i Kenya. Det finns inga naturliga barriärer mellan parkerna, vilket gör att djuren rör sig kontinuerligt över gränsen.

Om man söker några av Tanzanias mest intressanta och sällsynta fåglar är Mkomazis gränsläge särskilt relevant. Här kan bland annat gulbukig eremomela (Eremomela flavicrissalis) ibland observeras vid den sydligaste delen av sitt utbredningsområde, liksom somalisk krombek (Sylvietta isabellina), violett skratthärfågel (Phoeniculus damarensis), shelleystare (Lamprotornis shelleyi) och trestreckad tchagra (Tchagra jamesi). Dessa arter har normalt sina utbredningsområden norr om Kenya, i Etiopien och Somalia.

En av de mest intressanta fåglarna som har setts i Mkomazi är friedmannlärkan (Mirafra pulpa). Arten är fortfarande dåligt känd. Den har bara observerats på 3 begränsade platser: i södra Etiopien, i centrala Kenya och vid gränsen mellan Kenya och Tanzania. I det senare fallet rörde det sig om ett litet område där Mkomazi ingick. Friedmannlärkan föredrar buskmarker, men inte i torra miljöer. I Tanzania har den setts under regnsäsongen. Arten betraktas som mycket skygg, och att hitta den i nationalparken kräver god tur.

Några arter som förekommer här klassas i dag som hotade. Till dem hör sekreterarfågel (Sagittarius serpentarius), vithuvad gam (Trigonoceps occipitalis), örongam (Torgos tracheliotos), kappgam (Necrosyrtes monachus), vitryggig gam (Gyps africanus), rüppellgam (Gyps rueppelli), gycklarörn (Terathopius ecaudatus), stridsörn (Polemaetus bellicosus) och stäppörn (Aquila nipalensis).

Bland flyttfåglarna besöker bland annat kornknarr (Crex crex) och stäpphök (Circus macrourus) Mkomazis marker.

Delar av området som kallas södra Parebergen ligger direkt vid Mkomazis västra gräns.

Södra Parebergen

I nordöstra Tanzania börjar Eastern Arc Mountains med norra Parebergen och fortsätter söderut med bergskedjan södra Pare. De delar platån mellan Tanzanias huvuddel och den skogsklädda Mkomazi nationalpark, som ligger intill den kenyanska gränsen. Det viktiga fågelområdet omfattar flera samlade skogsområden, men bara ett av dem, Chome Forest Reserve, är väl undersökt. Merparten av fågeldata bygger därför på observationer från detta reservat.

Bland intressanta arter som har observerats i södra Pare finns sharpes akalat (Sheppardia sharpei) och rödhuvad skräddarfågel, även känd som African Tailorbird (Artisornis metopias). Båda har noterats nära bergens högsta punkt, Shengena Peak, 2 463 m över havet. Gulstrupig skogssångare (Phylloscopus ruficapilla) har observerats i ungefär samma område. Grå mesflugsnappare (Myioparus plumbeus) har setts i reservatets lägre delar.

Bland de endemiska arterna finns sydpareglasögonfågeln (Zosterops winifredae). Det engelska namnet berättar om artens ursprung: South Pare White-eye lever bara här – i södra Parebergen i Tanzania – och har ett mycket begränsat utbredningsområde.

Familjen glasögonfåglar (Zosteropidae) omfattar totalt fler än 140 arter. Av dem lever 8 i Tanzania, och 3 är endemiska för landet. För den ovana observatören kan det vara svårt att skilja arterna åt. Det kräver noggrann granskning av detaljer i den typiska olivgula fjäderdräkten och bredden på den vita ringen runt ögonen.

Västra Usambarabergen

Den här bergskedjan var ursprungligen täckt av tät, mycket gammal skog. Den tropiska skog som finns kvar är omkring 30 miljoner år gammal. Usambarabergen räknas ofta som ett av världens mest artrika områden. Bland bergslandskapen finns många endemiska växter och djur, bland annat saintpaulia, ofta kallad afrikansk viol, som är en välkänd krukväxt runt om i världen. En av huvudorsakerna till det stora antalet endemiska arter är områdets särskilda miljö, framför allt höjdläget och den rikliga nederbörden i bergen.

Under de senaste årtiondena har jordbruket intensifierats i regionen, vilket bland annat har påverkat fåglarnas livsmiljöer. Stora mängder träd har avverkats, och skogsområdena har blivit mindre och mer fragmenterade. Sedan början av 1900-talet har allt fler gårdar, plantager och planterade skogar för värdefullt timmer etablerats här. Det finns fortfarande dussintals viktiga fågelområden, men för att identifiera dem behöver man studera den ornitologiska kartan noggrant.

I ett av skogsreservaten i västra Usambarabergen kan afrikansk svartseglare (Apus barbatus) observeras vid klippavsatser. Sharpestare (Pholia sharpii/Poeoptera sharpii) lever i trädkronorna. Arten är sällsynt här, och att hitta den kräver god tur. Skogsbryn hyser ofta bergnattskärra (Caprimulgus poliocephalus), en art som räknas som nästan endemisk för regionen.

Fågellivet i den västra delen av Usambarabergen är mindre väl undersökt än i den östra delen. Ändå söker sig fågelskådare ofta hit och noterar 200–300 arter på olika platser.

Östra Usambarabergen

När det talas om det stora antalet endemiska arter i Usambarabergen avses oftast den östra delen, även om de lokala fågelområdena verkar ännu mer fragmenterade än i västra Usambara. Det är en följd av allt intensivare markodling i bergen. Skogarna röjdes först för kaffeplantager och senare för teplantager. Precis som i västra Usambarabergen finns här omkring 20 skogsreservat, samtliga små. Trots det är östra Usambarabergen en av de viktigaste platserna på det afrikanska fastlandet för arbetet med att skydda fåglar som står på gränsen till utrotning. Därför bör området intressera så många fågelskådare som möjligt.

Usambarauv (Bubo vosseleri) observeras i bergsskogarna i östra Usambara. Ornitologer är oense om huruvida den ska betraktas som en egen art eller som en underart av fraseruv (Ketupa poensis), i så fall klassificerad som Ketupa poensis vosseleri. Usambarauven följer många av fraseruvens beteenden och skiljs främst genom små detaljer i fjäderdräktens färg och i lätena, men skillnaderna är begränsade. Oavsett taxonomisk bedömning är usambarauven endemisk för Tanzania. Den sågs först i nordöstra Usambarabergen och senare i Ulugurubergen. Tillsammans med Udzungwabergen är dessa bergskedjor särskilt viktiga för att skydda den biologiska mångfalden i den östafrikanska riften.

Sokokedvärguv (Otus ireneae) noterades i östra Usambara 1992. I dag klassas arten som starkt hotad. Uven har ett mycket begränsat utbredningsområde med 3 små, isolerade populationer: 2 här i denna del av Usambarabergen och 1 nära kusten i grannlandet Kenya. Arten är mycket känslig för förändringar i sin livsmiljö. När skogarna krymper, särskilt om träd av släktena Brachylena och Cynometra minskar, blir även uvens livsmiljö mindre. En annan faktor som hotar arten är den globala klimatförändringen. Vetenskapliga modeller av framtida populationsstorlek pekar tyvärr mot att arten kan försvinna från Usambarabergen. För observatörer ligger svårigheten också i att uven är strikt nattaktiv.

En av de mest ovanliga och svårfunna arterna som har observerats i Usambarabergen är långnäbbad skräddarfågel (Artisornis moreaui). Det är underarten Artisornis moreaui moreaui som är endemisk för Usambara. Arten är nu på gränsen till utrotning, med ett uppskattat antal individer på 50–249. Problemet är fortfarande detsamma: förlust av livsmiljö. Samtidigt behöver forskare mer data om artens utbredning för att kunna klargöra populationens status. Arten finns noterad i aktuella checklistor för Amani Nature Reserve. Reservatet är dessutom ett av områdena med högst antal fågelarter – nära 350 arter lever där.

Fläckhake (Arcanator orostruthus) är också värd att söka efter här, eftersom både utbredningsområdet och populationen minskar oroande. Särskilt intressant för fågelskådare är swynnertonrödhake (Swynnertonia swynnertoni), som har en tydlig vit halvmåne på bröstet.

Usambarahyliota (Hyliota usambara) och rödhövdad blånäbb (Spermophaga ruficapilla), närmare bestämt underarten Spermophaga ruficapilla cana, räknas som endemiska för regionen. Den senare är en karaktäristisk fågel med blankt svart kropp samt klarrött huvud och bröst. Båda arterna har mycket små utbredningsområden. För en fågelskådare är det därför en kvalificerad uppgift att hitta deras livsmiljöer och få se dessa arter, som tyvärr förekommer i låga antal och med låg täthet.

Olivibis (Bostrychia olivacea) är inte vanlig här, men det finns fortfarande möjlighet att observera den. Denna 70 cm långa ibis väljer ett lämpligt träd, ofta ett dött, som nattlig viloplats och flyger ut dagtid för att söka föda längs bestämda rutter. Mombasaspett (Campethera mombassica) och skatemunia (Spermestes fringilloides) lever också här.

Andra endemiska arter i östra Usambara är usambaraakalat (Sheppardia montana), bergsdvärggrönbulbyl (Phyllastrephus albigula), usambaratrast (Turdus roehli), usambaravävare (Ploceus nicolli) och bandad grönsolfågel (Anthreptes rubritorques). Fler endemiska arter har också observerats i regionen, vilket gör chansen god att hitta dem i något av de små skogsområdena i östra Usambarabergen.

Amanisolfågeln (Hedydipna pallidigaster), uppkallad efter ett skogsreservat, förtjänar särskild uppmärksamhet. Artens vetenskapliga namn, Hedydipna, kommer från grekiskans "hēdu-deipnos - ἡδύ-δειπνος", vilket kan översättas med "att äta sötsaker, att äta delikatesser". Det syftar på fåglarnas starka dragning till söt blomnektar. Trots att artnamnet har lokal förankring är amanisolfågeln varken endemisk för dessa skogar eller för Tanzania, eftersom den också förekommer på andra platser, till exempel i Kenya.

Öster om Usambarabergen finns små fågelområden norr och söder om staden Tanga vid Indiska oceanens kust. Söder om Usambarabergen ligger dessutom kustskogar i distrikten Muheza, Handeni och Pangani. Artlistorna för dessa platser är inte särskilt långa, så vi lämnar dem utanför här. Ännu längre söderut finns större viktiga fågelområden, formade kring 2 välkända och stora städer. Mer om fåglarna där finns i artikeln om fågelskådning i Bagamoyo och Dar es Salaam. Andra viktiga fågelområden i Tanzania beskrivs i vår översiktsartikel "Tanzania. De 10 bästa platserna för fågelskådning".

Vill du veta mer om resor i Tanzania?

Kontakta vårt team. Vi har rest i Tanzanias viktigaste resmål, och våra reserådgivare baserade vid Kilimanjaro delar gärna med sig av råd och hjälper dig att planera resan.

Läs fler artiklar